Elitdoldis. Kan man vara det? I så fall var det en sådan som mötte Rapidus läsare på dagens frukostmöte hos Ernst & Young. Anders Lidbeck, VD för börsnoterade Malmöföretaget Telelogic, berättade om den svenska attityden till förvärv (att ett svenskt företag köps upp är häftigare än att det köper en konkurrent), om nattliga bilpendlingar mellan hemmet i Skåne och jobbet i Stockholm (till slut förstod de att jag aldrig flyttat dit) och om hobbyn hästhoppning i toppklassen – om några veckor deltar han i SM. Gäster var bland andra Anders Haskel från HQ Bank, Cybercom Syds Thomas Barge och Karin Kärvling från Ipendo.
I bilen och på flyget – det är där han tar det lugnt, Anders Lidbeck, VD för börsnoterade teknikbolaget Telelogic med en omsättning på över miljarden. På onsdagsmorgonen fick Rapidus läsare över frukost hos Ernst & Young möta koncernledaren som inte opponerar sig mot att Jan Wifstrand kallar honom doldis.
Jag tycker att jag har en exponering i medierna som är alldeles tillräcklig, säger Lidbeck som är tydligt avslappnad inför sin publik, och konstaterar att intervjuer och mediekontakter ändå är en viktig och van del av hans arbete.
IT-chefen får chansen att på en minut förklara vad hans bolag gör. Han ser ut över publiken och frågar:
Hur många här inne använder Microsoft-program?
Varenda hand tycks åka i luften. Telelogic, fortsätter han, utvecklar motsvarigheten till Microsoftprogram för ingenjörer; den mjukvara som ingenjörerna använder för att göra andra program. Störst är Telelogic inom flyg- och försvarsindustrin, där 35 procent av verksamheten finns.
2005 var Telelogics omsättning 1,3 miljarder kronor, och i år uppger bolaget att man ska öka med 25 procent.
Rapidus grundare Jan Wifstrand höll i intervjun med Telelogics VD.
Ni har en uttalad plan om att växa de närmaste åren så att ni 2010 omsätter 4-5 miljarder. Kommer du att fixa det? frågar Wifstrand.
Ja.
Inte en darrning på manschetten. Dämpade skratt från publiken.
Telelogic har ingen storägare. Börsvärdet är omkring fyra miljarder kronor, och mellan en och två miljoner aktier handlas varje dag. Tillväxten sker både organiskt och genom uppköp – i mars betalade Telelogic 80 miljoner dollar för Massachusettsföretaget I-logix.
Här i Sverige är det nästan lite halleluja-stämning när ett bolag säljs till en internationell, ofta amerikansk, spelare. När vi kallade till presskonferens för att berätta om vårt senaste förvärv var förhoppningen att vi skulle ha sålts – det hade varit stort. När det visade sig att vi istället köpt ett annat bolag så var det bara en halv nyhet…
Medeons VD Charlotte Ahlgren, Peter Sörbom från Lunds kommun, Catrine Pauckstadt på Medeon och Viveca Rüter, styrelseordförande för Almi Företagspartner i Skåne, minglade på Rapidus frukostmöte.
Telelogics ambition är enligt Anders Lidbeck att köpa fler amerikanska företag för att bygga ett stort, svenskt. Jan Wifstrand påpekar att Telelogic inte ser så svenskt ut.
Det stämmer att 95 procent av vår verksamhet och närmare 90 procent av vår personal finns utanför Sverige. Men min bedömning är att vi fortfarande finns kvar i Malmö om två år.
Så kommunhuset i Malmö är en lika bra granne som storföretagen i Palo Alto? frågar Jan Wifstrand.
Anders Lidbeck drar på munnen.
Det är en välformulerad fråga som jag hoppas du inte kräver något svar på.
Nu är det inte i Palo Alto som Telelogic är som mest aktivt; företaget har sin starkaste personaltillväxt på det indiska dotterbolaget i Bangalore.
Det är både ekonomi och kompetens som gör att vi satsar där. Det finns billigare länder i Asien än Indien, men inget annat land med en sådan enorm kompetenspool där man dessutom pratar engelska.
De första åren sågs dock medarbetarnas brytning som ett problem – indier som ringde till USA för att marknadsföra Telelogics produkter fick gå uttalskurser och kalla sig för engelskklingande namn för att inge förtroende.
Det låter stolligt. Inte lurar man en amerikan med det? frågar Jan Wifstrand.
Jo. Det kan man absolut göra. Men det har vi slutat med, säger Anders Lidbeck.
Försäljningen har alltid varit Lidbecks fokus. Han är, som Wifstrand säger, ekonom snarare än IT-fantom. Och Lidbeck betonar att det som behövs i branschen inte är fler produktutvecklare, utan fler som tar produkterna till marknaden.
Vissa IT-chefer är för intresserade av utvecklingen, istället för av det värde den skapar.
Har det varit svårt att få gehör för säljtänkandet i den svenska ingenjörskulturen? frågar Jan Wifstrand.
Många tar snabbt till sig tanken, men bara på ett ytligt plan. Ingenjörerna ser oftast inget fel på produkten, utan det handlar om att våra säljare är dåliga. Men det är i grunden fel inställning – vi måste till att börja med anpassa produkten så att den är något som kunden vill köpa.
Två morgonpigga: Fredrik Lundgren på PEER Communication och
Jessica Johannesson från entreprenörstävlingen Venture Cup Syd.
Det är svårt att inte se Anders Lidbeck som något av en övermänniska. Vid sidan av chefskapet för en koncern med miljardomsättning och verksamhet i 22 länder, samt ett och annat styrelseuppdrag, är han ordförande i Svenska ridsportförbundets hoppkommitté och tävlar själv i hoppning, är på gränsen till landslagsryttare som Jan Wifstrand säger, varefter han frågar:
Hur är det egentligen möjligt?
Tja Därav på gränsen skojar Anders Lidbeck, och fortsätter:
Det är möjligt för att sporten består av både ryttare och häst. Även om det är bra mycket jobbigare än många tror, så måste man inte vara på sin fysiska absoluta topp.
Men sin psykiska?
Ja. Men jag tror att jag är i bättre psykisk form nu än då jag var 22. Då hade jag passat bättre på en hockeyplan.
Han tävlar i helgen, därefter är det paus en vecka, och så följer SM i hoppning. Familjen har omkring femton halvblod i stallet i Flyinge, som sköts av hustrun. Själv hävdar Anders Lidbeck att han inte har samma energi som när han var yngre – till exempel när han i tio års tid som anställd på Nokia veckopendlade med bil mellan Skåne och Stockholm, startade 4 på måndagsmorgonen i söder för att vara på möte i Kista klockan 8.30 och körde hem från arbete i Örnsköldsvik på fredagen för att ansluta till festen hemma vid 1-tiden på natten.
När jag sökte jobbet sa de att jag fick det om jag flyttade dit. Efter tio år förstod de att jag aldrig hade flyttat, så då skaffade de pendlarkort på flyget till mig.
Jan Wifstrand kallar Anders Lidbeck för lite edgare och undrar om han någonsin tar det lugnt.
Jag tycker att jag har ett privilegierat liv. Jag finner lugna stunder på resor, på flyget till USA, en halvtimme i bilen på morgonen
För en person som ser bilen som en sådan frizon blir miljön därinne förstås extra viktig. Jan Wifstrand har grävt fram ett vittnesmål om Anders Lidbeck hos Lexus-handlaren, på jakt efter träpanel till sin bil. Lidbeck skrattar lite när han konfronteras med detta.
Bilen är en stund av lugn och frid, då vill jag inte vara omgiven av aluminium. Jag är miljömedveten nog att vilja ha en hybridbil, men då kunde man välja mellan aluminium och aluminium
Ridningen, som brukade vara en avslappning och ventil, har nu blivit mer krävande och snarast en press vid sidan av jobbet, medger Lidbeck. Och kommittéarbetet tar mer tid än han räknat med – det är skillnad på att leda en ideell verksamhet och ett företag.
Många delar av idrottsrörelsen bolagiseras nu. Med mycket pengar och goda idéer går det inte att bara ha folk som sköter det hela som ett tredjejobb. Här ligger ridsporten långt efter, det är inte comme il faut att ens tänka på att bolagisera. Men jag är övertygad om att det händer de närmaste tio åren.
Som en uppmuntran till Anders Lidbeck att ta ridningen lite lättsammare utdelar Jan Wifstrand en present – en symbol för den mer avslappnade amerikanska ridstil som ännu inte är Lidbecks – en cowboyhatt.
Text: Lisa Kirsebom
Foto: Kristoffer Lindblad
