Kort sagt: De allra flesta riskkapitalfonder har tre grundläggande problem – de är för många, för små och har alldeles för stora managementbolag.
Det hävdar åtminstone den amerikanska regeringens rådgivare i frågor om teknologi och entreprenörskap, Mario Cardullo.
Fondernas struktur är ett hot mot den egna framgången, eftersom de inte bara är ineffektiva – utan dessutom utgör en dålig förebild för bolagen de investerar i.
Av Thomas Frostberg
LONDON. Mario Cardullo orsakade en hel del irritation bland deltagarna på den brittiska regeringens Risk Capital Summit, när han levererade sitt batteri av kritik mot riskkapitalbranschen tidigare denna månad. Cardullo är Counsellor for Technology and Entrepreneurism inom US Department of Commerce och har medverkat i en amerikansk-europeisk arbetsgrupp som studerat riskkapitalbranschen i Europa och USA.
Arbetsgruppens slutsatser är i sig intressanta:
– Det behövs enklare och framför allt mer enhetliga regler för riskkapitalbolag, bland annat kring beskattning, för att öka investeringarna över nationsgränserna.
– En handbok om hur riskkapitalmarknaden fungerar bör tas fram så att politiker och andra policy makers förstår hur de kan hjälpa branschen, snarare än stjälpa.
– En global riskkapitalsajt behövs för att ge detaljerad information om vilka regler som gäller i olika länder.
– Riskkapitalfonderna måste bli mer öppna, särskilt när de förvaltar offentliga medel som pensionspengar. Dessutom måste det skapas en standard för hur värderingar och avkastning redovisas, så det går att göra meningsfulla jämförelser.
– Kopplingen mellan affärsänglar, som främst agerar lokalt, och riskkapitalbolagen måste förbättras.
Men den mest intressanta slutsatsen från arbetsgruppen är egentligen att små fonder inte fungerar och att offentliga medel uteslutande borde satsas i stora fonder, uppbyggda enligt en fond-i-fond-struktur.
Minst en miljard dollar – helst tre miljarder – tycker Mario Cardullo behövs för att en sådan fondstruktur ska kunna fungera ändamålsenligt. I det sammanhanget förstår han inte varför de nordiska regeringarna envisas med nationella Vækstfonder och Industrifonder – i stället för att gå samman om en stor skandinavisk eller samnordisk riskkapitalfond. Konkurrensen kommer ju bland annat från Kina och Skandinaviens totala invånarantal motsvarar ungefär antalet bosatta enbart i Peking, är Cardullos poäng.
En skandinavisk jättefond skulle uppnå skalfördelar, men fond-i-fond-strukturen skulle garantera både lokal närvaro och nischade fonder. Samtidigt skulle det vara lättare för nystartade bolag att också få finansiering i nästa steg. Omkring 15 procent av kapitalet skulle investeras i tidiga skeden, medan resten fördelas jämnt mellan tillväxtfas och senare skeden.
Cardullos huvudkritik mot dagens riskkapitalstruktur är dock att fonderna sköts av alldeles för stora managementbolag med allt för mycket fokus på sina management fees. Mindre management och fler workers är hans recept: Övergripande ledning koncentrerades till ett bolag i toppen av fondstrukturen. Därifrån finns också möjlighet att hjälpa portföljbolagen med sådant som administration, så alla inte behöver ha sin egen ekonomidirektör från start. De anställda ute i respektive fond kan sedan jobba handfast med bolagens utveckling i stället.
It’s a business to build businesses menar Cardullo och säger att varken Ericsson, Nokia eller något annat storbolag hade överlevt med så omfattande managementgrupper som riskkapitalbolagen har. Därför är riskkapitalbolagen också en dålig förebild för sina portföljbolag.
Även om budskapet är tillspetsat för att vara provokativt, så har Mario Cardullo sina poänger. Många riskkapitalbolag har bevisligen varit för små för att kunna hantera sina investeringar och garantera dem finansiering långsiktigt.
I diskussionen om vad det offentliga kan göra för att stötta och driva på finansieringen av nystartade bolag är det tankeväckande. Ett skandinaviskt grepp skulle driva på motsvarande rörelser på den privata sidan.
Men medveten om hur det politiska samarbetet ser ut i dag så är det ytterst tveksamt om det kan bli verklighet. När Danmarks regering lanserade entreprenörsfonden SeeD Capital Denmark sades att upp till 25 procent av fondens kapital fick investeras i Sydsverige. Utfallet blir knappast så omfattande, men det var i alla fall ett framsteg. När Rapidus ställde frågan till näringsminister Thomas Östros om inte Industrifonden kunde få ett liknande uppdrag var han helt oförstående till att investera svenska skattepengar utanför Sveriges gränser.
Det är kanske att hoppas på för mycket, men det hade varit upplyftande att höra lite mer visionärt tänkande à la Cardullo från de nordiska regeringarna på riskkapitalområdet.
