Kort sagt: Göran Perssons beslut igår att låta forskningsminister Thomas Östros byta plats med näringsminister Leif Pagrotsky var fullständigt oväntat.
Motiven bakom får vi sannolikt aldrig veta, men skiftet öppnar några möjligheter som har betydelse för regeringens politik i frågor om innovation, entreprenörskap och kommersialisering av forskningsresultat.
Av Thomas Frostberg
Det saknar inte betydelse att det är just näringsministern och forskningsministern som byter jobb. Avståndet mellan de båda politikområdena är en viktig förklaring till bristen på forskningsprojekt som knoppas av till nya, innovativa forskningsbolag. Det svenska innovationssystemet har saknat ett helhetstänkande som länkat samman dess olika delar.
Men strax före sommaren presenterade Östros och Pagrotsky en svensk innovationsstrategi, som arbetats fram tillsammans av de båda ministrarna och deras departement. Ett sådant arbete sker inte utan slitningar och dessa erfarenheter av varandras områden kan visa sig vara avgörande för den framtida politiken.
Eller som Leif Pagrotsky förklarade för Rapidus efter gårdagens utnämning: Jag hoppas att Thomas Östros nu ska ha stor förståelse för de aspekter som jag drev i arbetet med strategin.
Det kan alltså öppna sig helt nya möjligheter efter rockaden, även om den innebär att vissa frågor som den förestående forskningspropositionen skjuts upp.
En annan klar fördel med ministerbytet är att det ger chans att bryta isen mellan näringsdepartementet och näringslivet. Möjligen har det också varit ett av Perssons motiv. Pagrotsky har något oväntat hamnat på kant med viktiga delar av näringslivet och dess organisationer. Hans omvittnade magi har brutits och inte fungerat exempelvis i mötet med Svenskt Näringsliv – även om det är förståeligt när organisationen sänker sig till sandlådenivå och samlar ihop företagare från hela landet för att bua ut ministern på ett offentligt torgmöte, hellre än att föra meningsfulla diskussioner.
Leif Pagrotsky borde annars på många sätt ha varit en idealisk näringsminister, men han kom aldrig riktigt in i leken. Med Thomas Östros kan regeringens näringspolitik få en omstart och kontakterna med näringslivet byggas på nytt, samtidigt som Pagrotsky kan närma sig frågorna från ett annat håll. Sannolikt blir det en hel del näringsliv i utbildningsdepartementet framöver och vice versa.
Det är både styrkan i det nya upplägget – och samtidigt roten till ett möjligt problem. Pagrotskys sätt att föra politik och kommunicera genom slagkraftiga uttalanden passar utmärkt när det gäller den så kallade tredje uppgiften för universiteten, att sprida forskningsresultat till det omgivande samhället. Samma sak gäller för kontakterna med studentvärlden – Paggan har alltid gillat att ställa sig på den lilla människans sida i kampen mot fondbolag, banker eller telekomföretag. Nu blir universitets- och högskoleledningarna en ny jätte att slänga käft med.
Frågetecknet gäller snarast relationen till forskarvärlden. Pagrotsky har ett snabbrörligt intellekt, han prövar gärna nya vägar och drar egna slutsatser vid sidan av de etablerade sanningarna. Det borde i teorin passa utmärkt i den akademiska världen, men taktiken att föra fram dessa resonemang öppet i medierna lär skrämma slag på mer än en forskare. De lär inte uppfatta den bakomliggande strategin att därigenom få upp utbildnings- och forskningsfrågorna på medieagendan och på så sätt skaffa sig ett bättre förhandlingsläge i regeringen.
Östros främsta problem i sin nya roll är snarast det omvända, att han inte är lika öppen för nya, små initiativ som Pagrotsky. Östros inledde till exempel tidigare i år en intervjubojkott mot samtliga landets studenttidningar, eftersom han inte hade tid att hantera dem – ett beslut som han sedan tvingades backa från, men först efter att riksmedierna rapporterat om saken.
Ytterligare ett problem för Östros är att han kommer sakna en värdig politisk motpart. Utnämningen av den okända centerpartisten Åsa Torstensson till näringsminister är den svagaste länken i den borgerliga skuggregering som också presenterades igår.
Slutligen kan vi konstatera att Pagrotsky återigen får en tydlig koppling till Öresundsregionen, genom de många samarbeten som finns inom utbildnings- och forskarvärlden över Sundet.
