Kort sagt: På onsdag får Lund ett nytt börsbolag. För även om huvudkontoret ligger i Norrtälje utgör verksamheten i Lund en väsentlig del av kontraktstillverkaren Notes samlade affärer.
I en tid när den näringspolitiska debatten präglas av hot om utflyttning av produktion till låglöneländer är Note Lund ett exempel på att lokal närvaro trots allt är avgörande i många affärer. Dessutom handlar det om ett stycke framgångsrik entreprenörshistoria, med band ända tillbaka till tiden för Facits räknemaskiner.
Av Thomas Frostberg
Den som placerar sitt företag på väster i Lund ber inte precis om uppmärksamhet. När politiker och medier någon gång intresserar sig för Lunds näringsliv är det mot forskningsbyn Ideon i de nordöstra delarna av staden som blickarna riktas.
Sannolikt är det därför Note Lund, trots en omsättning på 200-250 miljoner kronor och 120 anställda, är ett av stadens minst kända företag där det ligger, insprängt som en halvö på Åkerlund & Rausings stora industriområde.
Historien börjar 1988 då Kjell-Åke Andersson och tre kompanjoner i ledningen för Electrolux Mecatronik i Malmö lämnar bolaget och startar Xperi i Lund. Fast egentligen går spåren mycket längre tillbaka, ända till tiden för Facitkoncernens förvärv av Malmöbolaget Addo. Addo övergick senare till Electrolux, som sålde av verksamheten och därmed medverkade till bildandet av Vellinge Electronics, som vid årsskiftet 2001/02 köptes upp av den Malmöbaserade kontraktstillverkaren PartnerTech – som i sin tur uppstått ur spillrorna efter Facit i Åtvidaberg.
Sprungna ur samma historia är Vellinge-delen av PartnerTech i dag en av de främsta konkurrenterna till Xperi, som numera heter Note Lund efter att ha blivit uppköpt för knappt två år sedan.
Hängde ni med? Nåja, det spelar egentligen inte så stor roll. Huvudpoängen är att mitt i den totala globaliseringen av ekonomin ligger två av landets främsta enheter för kontraktsutveckling inom elektronik och tillverkning av kretskort på bara några mils avstånd. Förklaringen är att närheten till kunderna är avgörande för att ta hem och genomföra uppdragen framgångsrikt. Det är först vid betydligt större volymer och längre serier som det lönar sig att flytta produktion till låglöneländer, i Notes fall till den egna fabriken i Litauen eller en samarbetspartner i Polen.
Industriuppdragen dominerar hos Note Lund och står för 50-60 procent av omsättningen, medan medicinteknik utgör 15-20 procent. Bland kunderna finns ScanCoin i Malmö, Cefar Medical i Lund, STT Care i Malmö, Timelox i Landskrona, Gambro i Lund, Jostra i Lund (som dock flyttar verksamheten till Solna), AudioDev i Malmö och Beijer Electronics i Malmö.
Närheten till kunden är avgörande, tydligare kan det knappast illustreras. Samtidigt finns möjlighet att växa med framgångsrika kunder på exportmarknaden, som när uppdraget att tillverka kretskort till bensinpumpar för gamla Ljungmans Industrier på Limhamn utökats till att även gälla ägarkoncernen Dresser Waynes fabriker i USA, Brasilien, Skottland och Tyskland.
Berättelsen om Xperi, som blev Note Lund och nu hamnar på börsen, är ett ganska sällsynt exempel på en framgångsrik entreprenörshistoria. Bolaget har byggts helt utan riskkapital, med vanliga banklån som enda extern finansiering, av VD Kjell-Åke Andersson, Åke Zetterström, Bengt Nilsson och Gustav Olsson, alla fyra avhoppare från Electrolux Mecatronik.
Enda smolket i bägaren är möjligen att den seriöst uppbyggda Lundaverksamheten har hamnat i lite dåligt sällskap, med tanke på att uppmärksamheten kring Note inför börsnoteringen främst gällt dålig betalningsmoral i andra delar av koncernen, skruvade tillväxtkurvor i redovisningen och styrelseordförandens gamla kopplingar till Ny Demokrati.
För Kjell-Åke Andersson och Åke Zetterström, som ägde omkring 90 procent av Xperi vid samgåendet med Note, innebär börsnoteringen också en välkommen privatekonomisk framgång på närmare 20 miljoner respektive drygt 10 miljoner när de säljer delar av sina aktieinnehav. I sådana sammanhang klagas det normalt på bristande långsiktighet hos storägarna, när det enda rimliga i stället är att gratulera två företagsbyggare till att de kan casha hem en hyfsad vinst efter många års hårt arbete och privat risktagande.
Ännu roligare hade det då varit om regeringen kommit loss och ändrat skattereglerna för fåmansföretagare som gör en lyckad exit – som det är nu räknar Kjell-Åke Andersson med att behöva sälja ytterligare en stor post aktier till våren för att finansiera skatteeffekterna av årets försäljning, som till väsentlig del kommer att beskattas som tjänsteinkomst enligt de så kallade 3:12-reglerna.
