Kort sagt: Regeringens vårproposition igår var på alla sätt en besvikelse för näringslivet och tillväxten, särskilt ställd mot löftena i regeringsförklaringen i höstas och socialdemokraternas extra tillväxtkongress i helgen.
Utfallet är ändå inte så märkligt, med tanke på att tillväxtsamtalen styrts av finansminister Bosse Ringholm, medan näringsminister Leif Pagrotsky fått hålla sig till etikfrågorna i näringslivet.
Men Sverige behöver en offensiv näringsminister, inte en närighetsminister.
Av Thomas Frostberg
Ytterst skapas tillväxten i människors framtidstro, hos innovativa entreprenörer, i social sammanhållning och mångas arbetslust och vilja att utvecklas och spränga nya gränser.
De politiska partierna, arbetsmarknadens parter och andra centrala organisationer delar ansvaret för att så kan ske. Regeringen bjuder därför härmed in till bred samverkan för att utveckla Sverige.
Så formulerade sig Göran Persson i regeringsförklaringen den 16 september och väckte stora förväntningar.
För att inskärpa allvaret i situationen kallades höjdare från näringslivet och fackföreningsrörelsen till överläggningar med regeringen på tidpunkter när solen gått ned för länge sedan. Potentaterna köade i regeringskansliets korridorer i väntan på audiens hos Den Store Tillväxthövdingen. Det var då…
Vid ett lunchmöte på Skånes Provinsbank i Lund i går gav Svenskt Näringslivs tillträdande ordförande Michael Treschow en skildring av hur regeringen i praktiken ser på begreppen delat ansvar och bred samverkan.
Bosse Ringholm deklarerade till exempel från början att alla skattesänkningsförslag måste finansieras med höjningar på andra områden. Eventuella dynamiska effekter av sänkta eller avskaffade skatter fick inte räknas med.
Dessutom bestämde regeringen ensidigt formerna för samtalen. När Treschow ringde till Ringholm i onsdags, kvällen före budgetpresentationen, för att informera sig om resultaten fick han bara veta att samtalen var avslutade.
Trots att överläggningarna handlade om tillväxt och villkor för näringslivet syntes näringsminister Leif Pagrotsky knappt till. Hans roll hade begränsats till att gälla etikfrågor, ett område som effektivt använts som slagträ i debatten för att hålla tillbaka kraven på ändrade skatter.
Jag kan bara konstatera att förtroendekrisen gör det svårt att föra den typen av samtal som pågår just nu kring förmögenhetsskatten. (Pagrotsky i Dagens Industri 3 februari)
Men när tillväxt plötsligt bara handlar om skatter och diskussionerna förs med regeringens kamrer i stället för näringsministern kan resultatet inte bli mer innovativt än osämja om procenttal och miljardbelopp.
Att näringsministern samtidigt ägnar mer tid åt att kritisera näriga direktörer, än att bilda opinion för bättre företagsvillkor gör inte saken lättare. Sverige behöver en näringsminister som står upp för näringslivet, inte en närighetsminister som utmålar företagare över lag som fifflare.
Paggan brukar ha bättre fingertoppskänsla än han visat i det här fallet. En smartare strategi, om han velat åstadkomma förändring, hade varit att ställa Skandiadirektörer och andra fifflare mot hårt gnetande småföretagare. På så vis hade han samtidigt kunnat skapa en opinionsmässig grund för förbättrade villkor i små, växande företag.
Just nu framstår paradoxalt nog forsknings- och utbildningsminister Thomas Östros som mer drivande i näringslivsfrågor. För att skapa fler tillväxtföretag i Sverige har han bland annat aviserat nya regler kring äganderätten till forskningsresultat, avknoppning av forskningsföretag från universitetsvärlden och en internationalisering av svensk universitetsutbildning.
Michael Treschow önskar sig politiker som vågar stå för åsikten att företagare är dagens hjältar, något som även Rapidus efterlyst tidigare. Vi väntar på den dag då Leif Pagrotsky lika gärna solar sig i glansen från vanliga småföretagare, som från svenska popstjärnor.
Det skulle dock kräva en annan näringspolitik. En bra början vore om Pagrotsky tog ett allvarligt samtal med Ringholm. Börja förslagsvis med att förklara varför framgångsrika företag är bra för Sverige och varför skickliga företagare också bör få lov att tjäna (och behålla) pengar.
