Kort sagt: Det senaste året har bjudit på mycket snack om nödvändigheten av fusioner i biotekbranschen. Små nischade forskningsföretag anses inte längre kunna klara finansieringen på egen hand.
Sammanslagningar är rätt väg i många fall, men inte bara för att spara pengar – utan lika ofta för att säkra tillgången på kompetens i företagsledningarna.
Av Thomas Frostberg
Trots att ledande riskkapitalister i Medicon Valley vill se fler fusioner mellan bioteknikföretagen i regionen, har hittills ganska lite hänt.
Ett och annat exempel finns, som när Cureon och Pantheco blev Santaris Pharma i våras. Men de allra flesta kämpar på med sina bolag som tidigare. Delvis har riskkapitalisterna sig själva att skylla för att det blivit så. För bara några år sedan var det mer intressant att investera i ett smalt, men lovande forskningsspår, än att satsa pengarna på bolag med större bredd.
Nu har pendeln svängt åt andra hållet. För att minska risken i projekten och takten som bolagen bränner sina pengar i ska det skapas större enheter med flera parallella utvecklingsspår. Egentligen är det inget nytt, så har de stora läkemedelsbolagen jobbat hela tiden. Tanken med de hårt nischade forskningsbolagen var att de skulle förse jättarna med framvaskade läkemedelssubstanser som helst skulle ha kommit igenom åtminstone fas I-studierna.
Nu har det sällan blivit så och faktum kvarstår: Trots högkvalificerad forskning har regionen svårt att kommersialisera resultaten.
Fusioner som tar sikte på riskspridning och sänkta kostnader är bra, men ett viktigt motiv tycks glömmas bort.
Öresundsregionen lider brist på erfarna industriledare, företagare som kan läkemedelsbranschen och vet hur förhandlingar med de internationella jättarna går till. Personerna finns, men är inte särskilt många och de kostar pengar. Samtidigt ska varje biotekbolag med självaktning i dag ha en VD, en finansdirektör, en forskningsdirektör etc., trots att tillgången är begränsad.
För ett år sedan konstaterade vi i en snabbanalys att det rådde brist på utländska representanter i biotekbolagens styrelser. Från svensk sida, där bristen var störst, hänvisade många bolag till ledamöternas mångåriga erfarenhet från Astra och Pharmacia. I takt med att dessa bolag i allt högre grad styrs från andra länder minskar också värdet av dessa kontakter. Eller som en nyckelperson i Medicon Valley-området uttrycker saken – det är en väldig skillnad på att skriva avtal med Bristol-Myers och Pfizer, jämfört med att förhandla med gamla kollegor på Pharmacia och Astra.
Med färre, men större bolag skulle den sakkunskap som trots allt finns på området kunna användas bättre. Varje litet forskningsbolag kan inte ha de allra bästa personerna i alla led av läkemedelsutvecklingen. Det vore dessutom dåligt utnyttjande av viktig kompetens. Däremot skulle dessa personer kunna växla mellan olika projekt inom en företagsgrupp med flera utvecklingsprojekt, eventuellt i separata dotterbolag, och därigenom säkra fler framgångar parallellt.
På samma sätt blir det enklare att rekrytera internationell expertis till bolagsstyrelserna, när det inte bara handlar om enskilda högriskprojekt i ett främmande land som Danmark eller Sverige.
Henrik Lawaetz på SLS Venture (tidigare MVC-fonden), Jesper Zeuthen på BankInvest och andra tongivande riskkapitalister i Medicon Valley måste driva fram en ny typ av forskningsbolag som bättre än dagens smala spjutspetsföretag kan hantera både risk och ledningsfrågor på vägen mot globala licensavtal.
Öresundsregionens framtida framgångar beror inte på lyckad forskning, utan på lyckad kommersialisering av denna forskning.
