Kort sagt: Beslutet i går kväll att mobiloperatören Orange drar sig ur Sverige blir tufft att tackla för Malmö, där bolaget lagt sitt svenska huvudkontor. Det är också ett bakslag för hela Öresundsregionen.
Men på sikt kan det visa sig att beslutet blir en avgörande brytpunkt för inriktningen på det nya Malmö.
Av Thomas Frostberg
Det tycks vila någon slags förbannelse över Malmö. Det ena storstilade projektet efter det andra går om intet och staden brottas med ett märkligt lillebrorskomplex gentemot Lund med Ericsson och forskningsparken Ideon.
Därför var det en viktig prestigevinst när Orange lade sitt svenska huvudkontor i Malmö i stället för Stockholm. Det låg dessutom en viktig potential för Öresundsregionen i etableringen, som hamnade bara några mil från Oranges danska huvudkontor. Här fanns förutsättningar för att utveckla ett paradexempel på vilka vinster integrationen i regionen kunde ge.
Nu blir det inte så. Orange kastar in handduken innan man ens fått sin första kund och skyller på mobilbranschens kris och svenska myndigheters hårda licenskrav.
Ord som kris och katastrof lär användas i kommentarerna de närmaste dagarna.
Men i själva verket var det kanske lika bra att nedläggningen kom nu, om den ändå skulle ske. Orange har visserligen pekats ut som motorn i omstöpningen av Västra hamnen i Malmö till ett nytt high tech-område, men än så länge har betydelsen varit mer imagemässig än praktisk.
Det är högst osäkert hur stort genomslag tredje generationens mobiltelefoni verkligen får och framför allt när den nya tekniken slår. Lite tankeväckande är det att 3G upplevt både en boom och hunnit bli utdömd innan tekniken ens lanserats kommersiellt.
Att hänga upp en större satsning enbart på bokstaven T i TIME (telekom-, IT-, media- och upplevelseindustrin) hade därför varit att riskera en gigantisk felsatsning. Om 3G visar sig bli ännu ett stickspår i telekombranschens utveckling – eller i alla fall kraftigt försenas – är det bra att det nya Malmö inte allt för ensidigt bygger på 3G som förutsättning.
Nederlaget som Oranges nedläggning innebär ska inte förringas, inte heller betydelsen av att ett par hundra anställda blir utan jobb (varav 179 i Malmö).
Konsekvenserna hade bara blivit så mycket värre om Orange redan hunnit bygga upp ett stort nätverk av ömsesidigt beroende företag som levererade tjänster, information och underhållning till slutkunderna. Positionen för Orange går till exempel inte att jämföra med den som Ericsson har i Lund.
Dessutom har Orange för avsikt att betala sina räkningar innan man lämnar landet och drar inte omedelbart med sig andra företag i fallet. Det förtjänar viss uppmärksamhet i tider då det ena bolaget efter det andra gör en omstart, vilket i klartext innebär konkurs där skattebetalare och leverantörer får stå för kostnaderna för bolagens ekonomiska felsatsningar.
Åter till Malmö. Nu kan andra intressanta kombinationer inom TIME-begreppet i stället studeras närmare och utvecklas. Några av nyckelaktörerna blir Malmö stads nya företagsinkubator Minc, föreningen M-Town – och Sveriges Television Syd, om de till sist bestämmer sig för att flytta till Västra hamnen.
Ett par olika undersökningar har den senaste tiden pekat på potentialen för att ett TIME-kluster ska växa fram, men att det fortfarande är en bra bit kvar.
Det viktiga i sammanhanget är att Malmös privata och offentliga aktörer nu tvingas ta sig en rejäl funderare på vad som verkligen behöver göras för att skapa det innovativa Malmö man drömmer om.
Och hur man, precis som i en klok aktieportfölj, gör för att inte lägga alla äggen i samma korg.
