Av Arne R. Steinmark,
Rapidus gästkommentator, f.d. chefredaktör för Computerworld Online
Medier och analytiker slåss om att förklara den nya ekonomins begränsade succé och dotcomvågens fiasko. Vi hör om last mover-effekten, content maybe king och det var de som sålde spadar till guldgrävarna som tjänade pengarna, inte guldgrävarna själva.
Dotcom har i Danmark förvandlats till ett skällsord – tidens pendang till åttiotalets smarta guldyuppies… eller som jag nyligen hörde från en respekterad företagsledare: sidegadevekselerer*.
Men månne det är för tidigt att stänga butiken för nya idéer och hänfalla åt en konservativ visshet om att det bara blir de gamla företagen som lägger beslag på onlinefläsket. Eller att bara se nätet som en ny kanal.
Med en annan syn på finansiering av de goda idéerna borde det finnas massor av möjligheter. Låt mig ge ett otraditionellt historiskt exempel:
År 1615 fick den danske kungen Christian IV lust att kopiera modellen från dåtidens starkaste handelsnation Holland. Där hade stora handelsmän tjugo år tidigare etablerat handelskompanier som seglade till Österland, med succé – holländarnas handel gjorde det lilla landet till ett av den tidens rikaste.
Den danske kungen hade stort behov av intäkter för att hävda sin maktposition i det europeiska sammanhanget och även om Öresundstullen berikade honom, så var det en passiv intäktsform. Lantbrukets omsättning låg fast och ingav inga förhoppningar om häftig tillväxt. Därför grundade Christian IV Det ostindiske Kompagni, som åt Danmark skulle säkra en andel i en ung och växande världshandel.
Men den danska adeln var inte mycket för att satsa pengar i det dyra projektet, där kapital behövdes för utrustning och proviant till fartyg. Även om adeln satt på den större delen av de danska förmögenheterna hölls insatsen på ett minimum. Kungen betalade litet och skickade räkningen till borgerskapet, som inte kunde säga nej. Adelsmännen ville inte förvandla sina säkra rikedomar bundna i jord till tveksamma transaktioner på osäkra resor i skepp till den andra sidan av jorden.
Och när kungens första expedition, ivägsänd till Ceylon år 1617, bara vände hem med en mindre last peppar våren 1622 föreföll adelns skepsis välgrundad. Adeln hånlog åt det totala fiaskot – efter att ha beklagat den blygsamma förlorade investeringen. Därför fick kungen ge upp försöken att bjuda ut nästa resa i form av aktier. Men han gav inte upp, utan betalade själv för hela nästa expedition. Trots en rad ödesdigra krig, bland annat mot Sverige, klarade Det ostindiske Kompagni sig bra århundradet ut.
Världshandeln hade kommit för att stanna – och med den hittills oanade möjligheter till välstånd och tillväxt. Kungens stabila satsning gav Danmark en andel i den framtid och den tradition som gjorde att de två danska företagen ØK och A.P. Møller-koncernen kunde etableras knappt trehundra år senare.
Kungens recept på succé som riskkapitalist var tro på idén, en föreställning om potentialen samt ekonomiskt tålamod och uthållighet. Han satsade pengar i flera omgångar, även om det gick snett första och andra gången.
Kanske kunde vi lära litet av Christian IV? Det skulle vara förargligt om dagens näringslivsfolk är lika feodala i huvudet som dåtidens adel. Om så är fallet kan vi göra upp räkningen nu: då har vi förlorat alla pengarna och bara fått en påse peppar för besväret.
* Det danska uttrycket sidegadevekselerer syftar på ljusskygga aktiemäklare, som på 80-talet framgångsrikt skapade sig förmögenheter genom att lura många danskar att investera i dåliga värdepapper och tjäna stora pengar på köp- och säljprovisioner.
Fotnot: Christian IV var kung av Danmark (inkl. Skåne) och Norge 1588-1648.
