Ett halvår efter Rapidus avslöjande om bankernas orimliga avgifter och väntetider vid pengaöverföringar över Öresund har barriären om möjligt blivit ännu värre, visar ett nytt test. Det är så illa att Posten vinner – ett vanligt brev är både billigare och snabbare än banksystemen. Bankerna har helt enkelt struntat i kritiken från bland annat ministerhåll efter det förra testet och det väcker frågan om bankernas verkliga intresse för Öresundsintegration.
Av Thomas Frostberg och Keld Broksø
En vanlig taktik vid kritik är att ducka och hoppas att stormen drar förbi. Den vägen valde bankerna i Köpenhamn och Skåne efter att Rapidus i juni förra året testat om bankerna menade allvar med Öresundsintegrationen när det gäller gränsöverskridande betalningar i den privata mikroekonomin. Men de skånska och danska bankerna är fortsatt för långsamma och det är helt enkelt för dyrt att föra över småbelopp för att en integrerad ekonomi ska fungera. Bankerna måste ta sig samman.
Det var vad Rapidus skrev sist och det står vi fast vid efter ett nytt test i förra veckan. I några fall var förhållandena till och med värre än vid förra testet. Trots att bron är invigd sedan sist och integrationen borde ha tagit fart är det fortfarande ofta billigare och definitivt snabbare att själv ta tåget från Malmö till Köpenhamn och göra inbetalningen på plats, än att använda bankerna.
Billigast av allt är faktiskt att skicka pengarna med vanlig post. De kommer fram till nästa dag och det kostar inte mer än portot, visar vår undersökning. Frågan är bara om det är en acceptabel metod för företag i regionen, även om det går att försäkra brevet upp till ett värde om 10.000 kronor för en avgift som är betydligt lägre än vad de flesta banker tar ut: 62 kronor.
Samstämmiga reaktioner från ansvariga ministrar i båda länderna efter Rapidus förra test borde ha gett en tillräckligt tydlig signal. Sveriges handelsminister Leif Pagrotsky kallade bankernas överföringspolitik för sorgligt och bedrövligt – och oacceptabelt.
Det pekar på en djup gräns som råder mellan Sverige och Danmark inom många pris- och taxesystem. Jag har tidigare pekat på teleområdet, där det är dyrare att ringa från Malmö till Köpenhamn än till Lappland. Polletten har inte trillat ner för näringslivet att Öresund nu är en region, en arbetsmarknad och ett näringsområde sade Pagrotsky i juni.
Även Danmarks dåvarande näringsminister (numera finansminister) Pia Gjellerup reagerade skarpt:
Om vi ska kunna utnyttja de möjligheter som Öresundsbron ger oss måste vi alla vara beredda att göra en insats. Jag tror och hoppas att också bankerna är intresserade av att invånarna i regionen inte upplever onödigt krångel sade Pia Gjellerup.
Men fortfarande tar det tre till fem dagar att föra pengar över Sundet och avgifterna kan kosta flera hundra kronor, även för överföring av mindre belopp. I ett fall kostade det ändå upp till 520 kronor. Det reser ett antal frågor, som Rapidus ger svar på.
* Fungerar uppmaningar för att påverka Öresundsintegrationen? Nej, det krävs uppenbart kraftfullare insatser, i yttersta fall via lagstiftning.
* Görs det tillräckligt för integrationen? Nej, samarbetet måste uppvärderas. Vi befinner oss i ett handlingsförlamat ingenmansland av väntan på att något ska hända, utan att inse att inget händer av sig själv. Ta exempelvis bara Öresundskonsortiets senfärdighet att erkänna att brotaxorna är för höga.
* Kan vi fortsätta att enbart tänka långsiktigt? Nej, efter investeringen för framtiden i Öresundsbron måste kommande beslut tas utifrån kortare tidsperspektiv. Förslag om harmoniserade lagar eller momssatser förkastas i dag närmast rutinmässigt. Näringslivets kamp mot brotaxorna låtsas man knappast om. (De prissänkningar som nu har aviserats är inte tillräckliga.) Näringslivet har bildat ett tjog organisationer på tvärs över Sundet, men det saknas fortfarande en reell integration på arbetsmarknaden. Det kan inte bara det offentliga klandras för. Solskenshistorier som Ferring, Polypeptide och Novo är fortfarande enstaka undantag.
Åter till bankerna och Rapidus test, som gav följande resultat:
Tisdagen 9 januari besökte vi sammanlagt ett tiotal banker i Köpenhamn och Lund för att överföra en mindre summa pengar till andra sidan Sundet.
I Köpenhamn nekade Unibank, Sydbank, Jyske Bank, BG Bank och Lån & Spar Bank att föra över pengar till ett konto i Lund, eftersom inbetalaren inte hade konto i bankerna. Bara i Danske Bank, där vi har konto, gick betalningen att utföra – men där fick vi också det sämsta erbjudandet: Kostnaden skulle bli 220 danska kronor för att föra över 41 danska kronor, om mottagaren i Sverige skulle hållas skadefri. Själva överföringen kostar 60 danska kronor, dessutom får man betala ytterligare 60 danska kronor om man vill täcka mottagarens avgift (som är på 30 svenska kronor) samt en extraavgift på 100 kronor för tjänsten att hålla mottagaren skadefri. Ska pengarna dessutom komma fram redan nästa dag kostar det 300 kronor till. Totalt 520 kronor! Dessutom sker överföringen till nästa dag bara om beställningen görs före klockan 11 på förmiddagen.
Vi valde att låta mottagaren stå för en del av kostnaderna själv. Redan efter två dagar kommer det brev till mottagaren om att överföringen är gjord – men besynnerligt nog tar det ytterligare två bankdagar för pengarna att komma fram. Totalt fyra bankdagar, det är sämre än vid förra testet då överföringen gick på tre dagar. Innan summan sätts in på kontot dras 30 kronor i mottagaravgift.
De danska banker, som nekade oss att utföra uppdraget, ville ha mellan 50 och 150 kronor för jobbet om vi hade varit kunder i banken. Pengarna skulle vara framme efter 3-5 dagar. Hos BG Bank på Amagertorv gällde 4-5 bankdagar eftersom vi gör överföringen först i morgon, det är så mycket annat.
Kravet på konto i banken har också varierande orsaker:
Danske Bank på Amagertorv hänvisar till att det ska förhindra penningtvätt medan Sydbank på Købmagergade ser praktiska problem: Om betalningen inte går fram är det svårt att hitta kunden utan ett konto.
Allvarligt talat!?
I Lund nekade Handelsbanken och Färs & Frosta Sparbank/FöreningsSparbanken att utföra betalningen med hänvisning till att det saknades konto i banken. Även Sparbanken Finn kräver egentligen att man är kund hos dem, men mot en högre avgift på 250 svenska kronor går det ändå. Motivering: Du utnyttjar våra tjänster. Är du inte kund i banken ska du betala för det.
SEB, där vi är kund, utför överföringen för 70 kronor. För icke-kunder gäller avgiften 275 kronor. Insättningen aviseras överraskande det danska kontot redan nästa dag, men pengarna är inte tillgängliga förrän efter fyra bankdagar. Mottagaravgiften är 30 danska kronor.
Postgirot, via Postens kontor, utför betalningen till ungefär samma avgift som de andra bankerna, 90 kronor, men utan krav på konto. Det överförda beloppet plus avgiften betalas kontant direkt i kassan. Däremot tar det fem bankdagar innan pengarna är framme på det danska kontot.
Nordbanken har fler problem än krånglande datorsystem. De har helt enkelt glömt bort vår överföring och fortfarande nu på morgonen, efter en och en halv vecka, har den inte utförts. Även här krävs att man är kund i banken. Avgiften ligger på 80 kronor, men kassörskan uppmanar oss vänligt att växla pengar på Forex och skicka dem i ett vanligt brev i stället.
De svenska bankernas avgifter varierar mellan 40 och 95 kronor och överföringen ska normalt ta 3-4 dagar.
Slutsatsen är klar: Bankerna struntar i ministerkritiken och det krävs mer för att de ska skärpa sig. Det stämmer dåligt med bankekonomernas rapporter om en integrerad Öresundsregion.
