Kort sagt: Slå upp sidan 174 i senaste utgåvan av Lonely planet Sweden och du kommer finna att Lund har två noteringar under rubriken “Entertainment”: Biografen Kino och SF Bio Filmstaden. That’s it! Och samma stad kandiderar nu för att bli kulturhuvudstad i Europa 2014…
Det vore lätt att plocka billiga poänger på detta, men problemet är så allvarligt att det inte låter sig skämtas om.
Medan Malmö seglar fram som den allt mer hippa staden står Lund inför en slags själslig varvskris – och det saknas en samlande kraft som kan leda staden genom den kristerapi som kommer krävas för att vända utvecklingen.
Av Thomas Frostberg
När jag senast bytte bostad, en flytt för knappt två år sedan, frågade alla i omgivningen varför jag envisades med att välja Lund. Det förväntade valet tycktes annars vara att lämna Lundaåren bakom sig och flytta till Malmö. Det är något helt annat än när jag flyttade till Skåne 1994. Då var Malmö en genomfartsort dit man åkte för att byta från pågatåget till flygbåtarna mot Köpenhamn.
En radikal förskjutning av maktbalansen har skett på bara drygt 10 år. Samtidigt som Malmö gått igenom en “extreme makeover” och kommit ut som vinnare har Lund, i bästa fall, tuffat på som tidigare. I praktiken innebär det att Lund för varje dag som går tappar mark till Malmö i relativa termer. Men frågan är om inte Lund – även utan jämförelser med Malmös utveckling – tappat styrfart och stannat av i sin utveckling.
Med det perspektivet i bakhuvudet var det särskilt intressant att förra veckan bänka sig på Grand hotel i Lund för att lyssna på Lunds kommuns visioner för kandidaturen till Kulturhuvudstad 2014. Ja, jag hör redan kluckande skratt. Lund är staden som har kulturliv, näringsliv och akademiskt liv – inte tack vare, utan trots kommunens (o)intresse. Men det kan vara på sin plats att reda ut ett par grundläggande fakta kring kandidaturen:
1) Lund kandiderar inte i konkurrens med hela Europa. Sverige är ett av två värdländer 2014 och ska utse en svensk stad som blir Europas kulturhuvudstad det året tillsammans med en stad från Lettland. I praktiken innebär det att konkurrenterna heter Umeå, Gävle och Kalmar – vilket ger ett något bättre utgångsläge.
2) Utnämningen till Kulturhuvudstad är inte ett pris för redan utförda prestationer på kulturområdet, utan snarare ett utvecklingsprojekt som ska driva på såväl kultur- som stadsutvecklingen fram till och under det år man är Kulturhuvudstad. Det är inte minst den aspekten som Lunds kommun har tagit fasta på – och som plötsligt sätter kandidaturen i ett helt nytt ljus. För vilken stad i Sverige skulle bättre än Lund behöva utvecklas just nu?
Frågan är då vad ett kulturhuvudstadsprojekt skulle innebära för Lund? Vilka förutsättningar finns det till framgång om staden trots allt vinner?
Tyvärr ser det rätt dystert ut. Lund är en delad stad där kommunen länge varit bortskämd med att ha allt, men inte behöva leverera något i utbyte. Resultatet har blivit att näringslivet håller sig på sin kant, ett ganska magert kulturliv kämpar på så gott det kan utan någon egentlig uppskattning eller uppmärksamhet. Länge var relationen mellan kommunen och universitetet/studenterna lika frostig, men där har i vart fall skett vissa förbättringar på senare år.
Därför finns ett grundläggande trovärdighetsproblem när kommunen nu plötsligt vill bjuda upp till dans i vad som med Lundamått mätt måste kallas ett mastodontprojekt. Mötet på Grand i förra veckan samlade näringslivets toppar med förhoppningen att de skulle skriva ut miljoncheckar, som på vilket väckelsemöte som helst. Sorry, men man skapar inte Halleluja-stämning så lätt. Det finns en grundläggande misstänksamhet från näringslivet gentemot kommunen, som aldrig visat sitt intresse tidigare. Vill man ändra på den saken gäller det att börja bygga relationen från grunden. Det går inte att starta med ett krav på att näringslivet ska pytsa in 10 miljoner kronor i en fond som ska finansiera kulturhuvudstadskandidaturen.
Nästa problem är att Lund har ett ledarskapsproblem. Det saknas karismatiska profiler som kan samla stadens alla olika grupper, än mindre finns en handlingskraftigt kommunal ledning som kan elda massorna och göra troligt att man kommer leverera något för den händelse att Lund faktiskt vinner kulturhuvudstadskampen. Detta är ett betydligt större problem än finansieringen av själva kandidaturen. För vem vill satsa pengar på ett projekt som ändå inte har förutsättningarna att nå målet?
Uppmaningen blir därför att backa bandet, börja bygga relationer mellan kommunen och stadens olika nätverk. Se till att hitta ledargestalter som inte bara kan snacka och profiler som kan samla Lunds olika kraftkällor till en gemensam satsning framåt. Om det görs på ett trovärdigt sätt finns garanterat intresset från ett näringsliv som börjar få allt svårare att rekrytera rätt personal och därför är beroende av att Lund även i framtiden kommer vara en attraktiv stad att bo och verka i.
Med ett sådant perspektiv kan kulturhuvudstadssatsningen bli riktigt intressant, eftersom kandidaturen kan bli katalysatorn för ett större förändringsarbete som ändå är fullständigt nödvändigt om Lund inte ska hamna i en allvarlig kris mycket snart.
I så fall är det inte målgången 2014 som blir det viktiga, utan resan dit och den utveckling som sker på vägen – och som rätt skött ger effekter långt in i framtiden, bortom 2014.
