När den tuffa cancerdiagnosen kom valde curlingspelaren och TV-profilen Katarina Hultling att korka upp skumpan och bli den bästa cancerpatienten någonsin. Malmöbolaget Qeeps vd Mathias Bönnemark åkte till bolagets kvartalsmöte i Båstad under de blytunga dagarna efter första cellgiftsbehandlingen. På Rapidus Efter jobbet-möte hos Telia fick publiken på tisdagskvällen en unik inblick hur två överlevare aktivt valde att använda, och hämta kraft ur, sitt nätverk av bekanta och kollegor.
Redan på ett tidigt stadium gick både Katarina Hultling och Mathias Bönnemark utoffentligt med att de insjuknat. Under Jan Wifstrands ledning styrs samtalet snart bort från själva behandlingen, för att istället fokusera på varför duonså aktivt valt att gå ut och berätta om sin cancer.
Katarina Hultling, som sedan många år vant sig att jobba under mediernas strålkastare, lyfte fram vikten att behålla kontrollen över sin situation ochsamtidigt ge stöd åt de många personer som i det tysta genomlever samma drama.
— Om jag inte säger något så skulle det komma ut ändå, då har jag ingen kontroll. Om jag istället berättar kommer jag att hjälpa andra personer som ärsamma situation. Det var väldigt genomtänkt. Innan idrottsakademins gala valde jag att gå ut offentligt med min sjukdom. Det fanns inget bättre ställe att vara på än en idrottsgala när man är sjuk. Klyschorna haglade — hela vägen ini kaklet, allt kommer gå bra, du kommer klara det här. Jag fick så mycket omtanke och värme.
Tillsammans med sin fru skickade Mathias Bönnemark kontinuerligt ut email om sin sjukdomssituation och hur behandlingen fortskred. Det var inte bara de närmaste som fick ta del av berättelsen.
— Vid den tidpunkten var jag en mer flyktig bekantskap men även jag fick ettbrev om din sjukdom. Var det självklart att gå ut så offentligt? undrar Jan Wifstrand.
— Efter det första jobbiga samtalet med den närmaste familjen kände jag att det räckte. Allt som sker nu och framåt ska vara offentligt. Jag förmodar att det togs emot väldigt bra. Det tog två veckor så hade jag två fantastiskafönsterbräden fyllda med kort och ljudböcker.
Efter hjärt- och kärlsjukdomar är cancer den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Men trots det är det relativt få offentliga personer som går ut och berättar om sin sjukdom.
— Dels är det så känsligt, och förknippat med död, att man slår det ifrån sig. Dels skäms man för att man har drabbats. Är det dessutm bröst- eller prostatacancer så tillhör det kroppsdelar man inte talar om, vilket gör det ännu svårare, säger Katarina Hultling.
Mathias Bönnemark delar analysen att skuldkänslor gör ämnet extra svårpratat.
— Många ställer frågan varför du har fått cancer. De vill hitta ett skäl. Där gjorde faktiskt leukemin det lättare. Till skillnad från exempelvis lungcancer finns det i dag inget som man vet ökar risken för blodcancer, säger Mathias Bönnemark.
Liksom Mathias Bönnemark var Katarina Hultling sjukskriven under närmare ett år i samband med behandlingen. Men medan Bönnemark tog varje tillfälle i akt att umgås med kollegorna på Qeep, valde Hultling att helt avsäga sig alla uppdrag under sjukdomsperioden. Att genomgå behandlingen blev ett heltidsyrke.
— När jag kom hem efter cancerbesked var min första tanke att jag måste planera min begravning. Det var tröstrikt att välja musiken. Därefter ringde jag runt till alla talarförmedlingar och berättade om min cancer. Min stora fasa var att bli bortglömd. Jag är helt min egen som företagare. Men det hade varit en för stor stressfaktor att ha jobb inbokade. Jag såg cancerbehandlingen som ett jobb och då vill man göra ett så bra jobb man kan, säger Katarina Hultling och jämför sin inställning till alla besök hos läkaren med snabbmat.
— Jag ville ha extra allt på min cancerpizza och radade upp frågor till läkarna. Sedan drack jag och min sambo skumpa, det ingår i den behandlingen.
Vilka spår sjukdomen har satt i ens identitet tycker Mathias Bönnemark att det är lite för tidigt att svara på.
— Jag tror det tar ett par år innan jag upptäcker vilka förändringarna faktiskt är. Men jag har blivit mer fanatisk i det jag tror på. Du kan ha en inställning till livet som bidrar extremt mycket till de olika situationer du hamnar i, säger han.
Inte heller Katarina Hultling menar att behandlingen i grunden har förändrat henne som person.
— Inte alls. Och jag vill heller inte bli ihågkommen som Cancer-Katarina. Men jag minns att någon en gång sa att har man drabbats av cancer har man fått en rispa i ens själ och kropp. Jag tycker det är så bra. Får jag ett sår eller ont i vaderna kommer tanken att det är cancer. Fast det stannar också vid bara en tanke, säger hon.
— Jag tycker inte om att höra att livet skulle ha blivit mer värt efter sjukdomen. Har man inte redan fattat att livet är mycket värt vid 58 är det lite sent.
Text: Joel Lyth
Foto: Kristoffer Lindblad
Linda Neckmar, Probi; Gea Alsterberg, Arkitektkopia |
Björn-Peter Strandgården, Coeli; Ingela Stenberg, IPR & Innovation/Ideon Innovation
Helén Klackenstam, KPMG; Erik Olausson, Rapidus | Jan-Erik Bengtsson och Nina Strandberg, Tillväxt Malmö |
Anders Holm, Aqilles invest; Eva Bönnemark, Metso | Marianne Eggert, Briggen; Andreas Nilsson, Bravida Prenad |
Helena Johnsson och Martin Haraldsson, Telia | Stefan Egerstad, Egeton; Mats Nordin, Academic Search |
Annika Isacsson, Annika Isacsson AB; Paula Vendel, Hotell Stensson | Ursula Hultkvist Bengtsson, Medicon Village; Louise Wester, Louise Wester AB |