Inte bara en, utan två gångar har Monica Lindstedt stått i centrum när spelplanen för en hel bransch ritas om. På Rapidus frukostmöte på företagsinkubatorn Minc lyste hon på scen då Rapidus vd Jan Wifstrand ledde samtalet som till stor del kom att handla om Metros och Hemfrids födelse.
I en lägenhet på Kocksgatan i Stockholm såddes först fröet till vad som skulle komma att revolutionera hela tidningsvärlden. Tillsammansmed Pelle Anderson och Robert Braunerhielm kläckte Monica Lindstedt idén om en gratistidning som skulle distribueras genom Stockholms Lokaltrafik.
Det var hösten 1992. Mindre än tre år senare, i februari 1995, spreds det första numret av Metro i tunnelbanan. Monica Lindstedt beskriver resan dit som långt ifrån spikrak. Första steget var att övertyga SL, som knappast såg tidningsdistribution som deras kärnverksamhet. När de väl var med på tåget fanns det ett behov av ett startkapital på tio miljoner kronor.
— Vi försökte med alla banker och samtliga ställde samma två frågor, finns det någon forskning som stöder det här? och har någon gjort det här framgångsrikt utomlands?. Nej tyvärr, sa vi, det här är en orginalidé.
Trions lätt rödfärgade politiska förflutna gjorde nog inte affärsidén enklare att sälja in. Det stod snart klart att det var tvärstopp att få finansiering bankvägen. Inte heller de svenska tidningshusen nappade på idén. Bonniers blev inte ens tillfråga och Monica Lindstedt skräder inte orden om sin tidigare arbetsgivare.
— Bonniers känner igen en bra idé först när de ser den hos en konkurrent.
Men som det ofta visar sig är fiendens fiende din vän. Ett möte med Jan Stenbeck kom till stånd och Monica Lindstedt hade inte hunnit tio sekunder in i presentationen innan de fått löfte om pengarna, en handlingskraft som Monica Lindstedt initialt uppfattade som närmast oseriös.
— Jag har senare förstått att Stenbeck under flera år hade velat utmana Bonniers. De hade en intern arbetsgrupp som arbetade med projektet att göra en egen dagstidning men inget de hade kommit fram med hade Stenbeck varit nöjd med. Vi var lösningen på hans problem, det var därför han kunde ta beslutet så snabbt.
Kinnevik köpte senare hela konceptet från trion. Men trots att hon kämpat i flera år för att göra Metro till verklighet tackade Monica Lindstedt sedan nej när hon blev erbjuden vd-posten.
— Det kunde ha blivit en fantastisk resa. Varför tackade du nej? undrar Jan Wifstrand.
— Jag ville inte hamna på Stenbecks lönelista. Så enkelt är det. Jag kan beundra honom för hans fantastiska framsynthet och näsa för affärer. Men han kunde också skälla ut en anställd framför hela personalen och hade en dålig kvinnosyn. Jag ville inte bli beroende av honom.
Snart var hon helt frikopplad från Metro. Erfarenheten från den tidigare karriären hade satt spår som nu lade grunden till nästa bolagsbygge.
— En kväll stod jag och strök och tittade på tv-serien Enröst i natten. Jag blev vansinnig på mitt liv; jag var vd och kunde få förmånsbil och rabatterad fjällsemester. Men jag kunde inte få det jag behöver mest, hjälp i hemmet.
1996 grundade hon Hemfrid med affärsidén att städhjälp i hemmet skulle kunna erbjudas som en förmån i jobbet. Sex tunga år med förluster följde.
— Ändå fortsätter du, hur gick det till, hur kunde du? frågar Jan Wifstrand.
— Vad ska man göra. Det går inte att stoppa tidvattnet, någon gång kommer det att gå. Sedan är frågan om det är jag som är vid rodret eller om det är annan. Jag hade en väldigt fast övertygelse att jag inte skulle släppa det här.
Genom en hård utrensning av alla olönsamma delar kunde Hemfrid visa positiv siffror för första gången 2003. I dag omsätter bolaget en bra bit över 300 miljoner kronor och resultatet i fjol låg på drygt 16 miljoner.
Införande av RUT-avdraget för hushållsnära tjänster 2007 har haft en avgörande betydelse för att göra den utvecklingen möjlig. Redan 1998 hade Monica Lindstedt börjat lobba för ett avdrag men då mött benhårt motstånd från flera läger. Själv har hon rötter i arbetarrörelsen men att det blev Alliansen med Maud Olofsson i spetsen som gjorde RUT-avdraget till sin fråga ser Monica Lindstedt inte som någon märkligt.
— Det är faktiskt bara i Sverige som städhjälp har varit en känslig fråga. Jag tror att det beror på att vi var så sena med att reglera arbetsvillkoren vid arbete i andras hem. I dag är ett en ickefråga. Bra idéer har ingen politisk färg.
Men tröjfärgen har betydelse. Jan Wifstrand kan avslöja att Monica Lindstedt under en period satt med blåsvart tröja i styrelsen för fotbollsklubben Djurgården. Det felsteget är nu reparerat. Frukostmötet avslutas med att Lindstedt får ta emot Malmö FF:s himmelsblå matchställ som en välkomstpresent till Sveriges fotbollshuvudstad nummer ett.
Text: Joel Lyth
Foto: Kristoffer Lindblad
Håkan Appenrodt, Carnegie; Kristina Zillman, Conisco; Per Arne Stenlund, Mason Management | Charlotte Sahlion, Joblink; Rolf Hedman, Rolf Hedman Mentor; Christina Olofsson, Conisco |
Magnus Hedsund, Vinge | Lars Isarelsson, A2G; Anders Norman, Almi |
Fredrik Westman, Navigator; Lotta Bengtsson; Flowpartner | Anja Trägårdh; AT Communication; Henrik Joelsson, Swedbank |
Tre nyanser av Rikard: Rikard Havander, SEB; Richard Häll, Deloitte; Rickard Nilsson, Skogskupan | Charlotte Ahlgren Moritz, Medeon; Anna Landeborg, Celemi |
Caroline B Le Bongoat, Malmö stad; Lina Hedman, i4 Succeed Global | Carola Kindberg Nilsson och Linda Sandberg, Hemfrid |