Kort sagt: Interna problem i Öresundsregionen skymmer vår utsikt mot en ännu större region. Inte bara ner mot Fehmarn och Tyskland, utan också österut mot Baltikum.
Rapidus har besökt de tre baltiska länderna som alla törstar efter nordiska influenser. Men efter balternas självständighet har den utvidgade Öresundsregionen glömts bort — och våra företag missar goda affärer genom att inte upptäcka den närmaste storregionen.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Tallinn, Riga och Vilnius.
I alla tre baltiska huvudstäder har Nordiska Ministerrådet kontor. Där finns svenska och danska ambassader, handelskammare och hos politikerna i parlamenten och ute hos cheferna i näringslivet är bara faktumet att komma från Danmark eller Sverige (nästan) grund för att den röda mattan rullas ut. Detta eftersom de hos oss fann stöd i sin självständighetskamp, och under åren närmast efteråt.
Det enda som saknas är fler svenska och danska företag som ser tvärs över Östersjön för att jaga alla de affärsmöjligheter som denna välvilja skapar.
Istället har vi de senaste tretton åren varit upptagna av mer närliggande problem, och möjligheter, för tillväxtföretag i Öresundsregionen. Den gamla tanken om en långt större Östersjöregion håller emellertid på att bli aktuellt igen.
Det kan tyckas svårt nog att få till ett regionperspektiv söderut mot Hamburg, efter Fehmarn Bält-förbindelsen, men missta dig inte inte: Möjligheterna för Öresundsregionens företag tvärs över hela Östersjön är tydligare än någonsin, så här 22 år efter balternas och ryssarnas självständighet och 24 år efter de genomgripande omvälvningarna i Polen och Östtyskland.
Glöm allt du hört om betongkommunism — som i dag bara står och samlar damm i muséemontrar. Skänk istället ett öga till de tre moderna, demokratiska länder som för nio år sedan kom med i EU och Nato, och snart är med i euro-samarbetet (Estland är redan inne, Lettland går med nästa år och Litauen 2015).
En ny, högutbildad generation håller på att ta över i Baltikum. Högteknologiska företag växer upp som svampar ur jorden.
Exempelvis görs Estlands politiska val helt online, i motsats till Danmark och Sverige. Vidare är Litauen långt framme inom laser- och robotteknik. Lägg till detta positiva tillväxttal på 3-7 procent som uppnåtts på ett par år efter ansvarsfull hantering av krispaket sedan 2008.
Några hundra svenska och danska företag finns redan på plats i länderna. De har skapat starka nätverk och delar kunskap sinsemellan. Men de känner sig ändå som ensamma pionjärer, samtidigt som de ser att svenskt och danskt investeringskapital kan uträtta underverk i dotterbolagen i ett område som alltjämt håller lågkostnadsprofil. Tydligast är det i Litauen, med genomsnittslöner på 4.500 danska kronor i månaden och en minimilön på 1.850 kronor.
Och vi ska inte heller glömma att det också finns ett köpstarkt baltiskt klientel som skapar intressanta hemmamarknader.
Logistiken över Östersjön fungerar bättre än den i Asien, så en del outsourcade verksamheter flyttar nu från Asien till Baltikum. De tre länderna ses helt enkelt som trovärdiga, effektiva EU-länder och är en inkörsport till den enorma marknaden österut i grannlandet Ryssland.
Baltikum ligger också nära i restid, bara en timmes flygning från Kastrup som har många bra förbindelser. Utöver det finns effektiv skeppsfrakt organiserad i Östersjöhamnsamarbetet Baltic Ports Organisation.
Här närmar vi oss pudelns kärna. Hur kan porten till Östersjöregionen, här omkring Öresund, i så hög grad överse möjligheterna i ett så nära samhälle på så bred frammarsch? Och var ligger de konkreta möjligheterna?
En förklaring till vår styvmoderliga behandling av marknaden i Baltikum ligger förmodligen i att den ekonomiska krisen skapat fokus på det helt nära i Öresundsregionen, och det riktigt globala. De stepstones som ligger precis utanför dörren har glömts bort i företagens expansionsplaner.
Men Nordea, Danske Bank och Handelsbanken är nu på plats. Handelskamrarna marknadsför våra nordiska kärnkompetenser — som förmågan att driva affärer, organisera och inte minst sälja. På de områdena har balterna, polackerna, ryssarna och östtyskarna fortfarande ett historiskt betingat tungsinne, som alltså inte belastar öresundsregionala företag.
Samtal med handelskammare, ambassader och politiker ger bilden av att våra företag ska vara medvetna om den begränsade besökstiden. Utvecklingen mellan länderna går mot likvärdig innovationskraft, och de nuvarande löneskillnaderna gentemot Baltikum har en utmätt frist eftersom lönenivåerna nu stiger kraftigt.
Därför är det dags att komma in på de nya marknaderna i Östersjöregionen, medan vi fortfarande har råd.
Politiskt är organisationen redan på plats via Nordiska Ministerrrådets filialer i Tallinn, Riga och Vilnius samt även Sankt Petersburg. Kontoren kan förmedla kontakter, miljö- och näringslivssamarbete, debatter och kultur (ja, svenska och danska filmer står högt i kurs).
Den parlamentariska Östersjökonferensen, BSPC, har deltagande från samtliga parlament i Östersjöregionen. Och slutligen finns det i EU ett nordiskt fundament kallat 3+3 (de tre nordiska länderna i EU plus Baltikum) samt samarbets- och utvecklingsorganisationen Baltic Development Forum.
Naturligvis är det långt till att Östersjöregionen blir en integrerad region på nivå med Skåne och Själland. Men vår region ses som ett ideal, och det kan utnyttjas. Bland annat använder Nordiska Ministerrådet i Tallinn Öresundsregionen som förebild för samarbetet mellan Tallinn och Helsingfors.
Kursen är nu satt för Östersjöregionen och arbetet är i full gång. Det är hög tid att svenska och danska företag börjar använda den utvidgade Öresundsregionen mot Östersjön, innan resten av världen på allvar får upp ögonen för den.
Klik her for at se dansk version af artikeln
