Kort sagt: På tio år har Västra hamnen förvandlats från industriell bakgård till Malmös solsida. Området har blivit den internationella symbol staden hoppades på. Men för att tillväxten ska kunna fortsätta är en satsning på infrastruktur helt avgörande.
Av Kristian Svensson, chefredaktör
På tisdag är det tio år sedan Bo01 invigdes. Bomässan markerade starten för nyexploateringen av västra hamnområdet i Malmö, där ödemarker och tunga industrier tidigare blockerade vägen till havet.
Bo01 fick en knagglig start med förseningar, rapporter om byggfusk och en allmän bild av rikemansboende. Dagen efter att mässan avslutades sattes mässbolaget i konkurs, men sedan har det hänt saker.
Området har blivit ett vattenhål för Malmöborna, både bokstavligt och bildligt talat. På sommarhalvårets kvällar och helger vallfärdar folk till strandpromenaden. Rent integrationsmässigt är vimlet där kanske det bästa staden kan visa upp.
Tanken med Bo01 och Västra hamnen har varit att skapa en prototyp för framtidens stadsbild med djärv arkitektur och nytänkande runt energi och avfallshantering. Ett kvitto på att visionen hållit hela vägen kom i fjol då Malmö var speciellt inbjudet till världsutställningen i Shanghai för att visa upp sitt arbete med hållbar stadsutveckling.
I dag bor närmare 4.500 personer i Västra hamnen, som definieras som Bo01, Dockan, Flagghusen och Universitetsholmen. Företagen på plats sysselsätter drygt 9.000 vilket är fler än under Kockums storhetstid. Till det kommer cirka 12.000 studenter vid högskolan, så området exemplifierar det nya Malmö på bästa tänkbara sätt.
Men på senare tid har växtvärken gjort sig alltmer påmind.
Ständiga byggen prövar tålamodet och i rusningstid ringlar bilköerna långa vid klaffbron vid östra in- och utfarten. Rapidus har varit i kontakt med många företag i Västra hamnen som är rejält irriterade på trafiksituationen.
I framtiden är det givetvis viktigt att projekt som Media Evolution City och Varvstaden blir lyckade, men om inte grundläggande förutsättningar som infrastruktur fungerar riskerar trovärdigheten att gå förlorad och framgången att urholkas.
Samtidigt måste problemet ses i ett större perspektiv. I vilken annan storstad är det inte trångt?
Sanningen är nog den att vi måste inse att tiden då vi kunnat ta bilen överallt snart är förbi. Dessutom vilar mycket av framgången för just Västra hamnen på miljömedvetenhet. Därför är den långsiktiga lösningen inte att satsa mer på traditionell biltrafik.
Men området fortsätter växa — så det behövs nya alternativ för att inte situationen ska bli så akut att utvecklingen hämmas.
En idé är att leda in en spårvagnslinje i Varvstaden söderifrån, över en ny bro. Kapaciteten är större än för busstrafik, framkomligheten bättre och energieffektiviteten hög. Om några veckor klubbar tekniska nämnden i Malmö en förstudie. Västra hamnen är prioriterad, men även i den mest optimistiska bedömningen dröjer det till minst 2017 innan några rälslinjer kan vara igång.
Under den tiden hinner mycket ny transportteknik se dagens ljus. I ett debattinlägg i Sydsvenskan i söndags förespråkar professor Mats Alaküla en slags laddvägar för elfordon i Lund. Han får i dag svar på tal från politikerna som redan är långt gångna i planerna på spårvägar.
Här har Västra hamnen chansen att än en gång vara lite wild and crazy. Tänk fritt, tänk djärvt. För femton år sedan handlade det om hus och stadsmiljö, nu gäller det att titta på transporterna.
Damma av förslaget om linbana från centralen. Kanske ska spårvagnslösningen utvecklas till en monorail som går högt uppe i luften för att lämna platsen fri på marken?
Oavsett om det blir rälstrafik eller något mer innovativt ska lösningen inte bara förstärka den gamla infrastrukturen. Den måste också ses som en viktig möjlighet till profilering för att ta detta unga område vidare.
