Kort sagt: Danmark har ett jätteunderskott i de offentliga finanserna, en oförsonlig politisk miljö och ingen tillväxt. När svenskar ser över Sundet med en känsla av att det är svårt att genomföra gemensamma projekt, kan det i hög grad skyllas på att problemen tornar upp sig i den danska konjunkturen.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Danmark tappar i tillväxt och underskottet i de offentliga finanserna ligger på 90 miljarder danska kronor. Med kronans koppling till euron betyder det att den statsekonomin måste in på en bantningskur för att leva upp till euroländernas krav så att valutan inte blir lika sårbar som den svenska kronan var innan kursen nu återhämtat sig lite.
Den skrämmande sanningen är att om inte tillväxten kommer igång, spricker illusionen om den danska välfärdsstaten.
Det har inte helt gått upp för en svenska sidan av Öresundsregionen att dansk konjunktur, dansk ekonomi och därmed dansk politik är så full av paradoxer och motsättningar att de visioner som måste finnas om exempelvis en gemensam HH-förbindelse i ögonblicket får stå tillbaka för mer akuta frågor i det som vi kan kalla för det danska problemet.
Några av de viktigaste paradoxerna:
* En borgerlig regering har haft makten sedan 2001 men aldrig har den offentliga sektorn varit större än idag. Det liknar socialdemokratisk politik, som fungerar i högkonjunktur men inte i lågkonjunktur.
* Nästa folketingsval hålls senast i november 2011 men valkampen är för länge sedan igång. Det liknar en presidentvalskampanj där utmanaren, socialdemokraten Helle Thorning Schmidt, vill höja skatterna och upprätthålla hög offentlig sysselsättning. Statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre) vill nog hålla skatterna i schack, men törs inte sänka näringslivets såväl som de personliga skatterna märkbart för att göra dem mer konkurrenskraftiga internationellt. Priset skulle vara ett stryptag på den offentliga sektorn — och det skulle han förlora valet på.
* I den oförsonliga politiska miljön törs regeringen heller inte avskaffa den så kallade efterlönen, som gör tidiga pensionsavgångar möjliga. Det är ännu en paradox eftersom regeringens egna utredningar angripit just efterlönen som ett av de hot som låser fast Danmark i problemet med en åldrande befolkning. Den arbetskraftsbrist landet står inför om bara några få år är närmast en tickande bomb.
Svenskar kan säkert se ett underhållningsvärde i de danska paradoxerna och den medföljande handlingsförlamningen. Ett par exempel: Efter att ledande socialdemokrater kritiserat att rika föräldrar skickar barn i privatskola istället för den allmänna skolan, visar det sig att just det gör tre i partitoppen, bland andra Helle Thorning Schmidt.
Och medan Venstre kräver offentlig måttfullhet, har den mäktiga regionrådordföranden i Syddanmark, Carl Holst, lagt 185.000 kronor av skattebetalarnas pengar på privat medieträning så att han kan få ett mer folkligt tilltal.
Danska medier frossar i självmotsägande historier som spär på politikerföraktet och gör politikerna alltför handlingsförlamande för att kunna lösa paradoxerna.
Bristen på agerande medverkar också till sämre ekonomi. När arbetsgivarorganisationen Dansk Industri undersökte hur olika länder klarat att ta igen tappade exportandelar efter krisen, stod det klart att Danmark bara hämtat in 7,3 procent medan Sverige tagit igen över 20 procent. Danmark har alltså lyckats sämre med att haka på de uppåtgående kurvor i världsekonomin som nu börjat märkas.
Faktum kvarstår att det danska problemet bara kan lösas av företag som kan generera tillväxt. Det är här finansieringen till det offentliga överförbrukandet ska hämtas. Men entreprenörskap och företagsvillkor på skatteområdet har bara ytligt diskuterats i medier och ännu mindre i den förgiftade politiska agendan, som nu inför Öresundsbrons tioårsjubileum inte rymmer vare sig visioner för regionen eller investeringar som en HH-förbindelse.
Det behövs minst 15.000 extra jobb årligen i landets innovativa entreprenörsbolag under de närmaste fem åren för att hämta igen eftersläpet, enligt analysföretaget eStatistik. Samtidigt har nyföretagandet fallit dramatiskt. Med 2001 som basår, med index 100, kulminerade nyföretagandet 2007 med index 133. Ifjol föll det tillbaka till 75.
Den danska regeringens mål är att vara bland världens ledande entreprenörskapsnationer till 2015 men symptomatiskt har statsministerns Vækstforum med 27 medlemmar, som skulle driva en medieoffensiv och sätta en politisk dagordning, agerat tyst och osynligt. Denna brist på profilerad näringslivspolitik förstärker i hög grad det danska problemet.
