Kort sagt: Öresundsregionen håller på att kämpa sig ur krisen, men glömmer att dra till sig högutbildad arbetskraft och forskare från utlandet. Viljan till globalisering är fundamentet för att kampen ska lyckas, men utflyttningen av industrier är i full gång och vi riskerar mista vår magneteffekt. Skatten är ett oundvikligt verktyg — som vi ska samarbeta om.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Det kan verka bakvänt att prata om att dra till sig arbetskraft när arbetslösheten stiger, men förhållandet är egentligen det motsatta. Om inte Öresundsregionen också i kristider blir en magnet för världens bästa specialister försvinner fundamentet för nya arbetsplatser. De två länderna med världens högsta skattetryck är tvungna till att samarbeta eftersom allt fler arbetstillfällen idag försvinner till utlandet.
Under våren har Danmarks största arbetsgivarorganisation Dansk Industri, DI, lagt fram en rad analyser som sätter fingret på de ömma punkterna. Men DI glömmer som vanligt att tänka öresundsregionalt, även när det hela handlar om globalisering.
DI:s nya Globaliseringsredogörelse för 2010 slår fast att Schweiz har förstaplatsen som det OECD-land som klarar sig bäst i internationalisering och öppenhet. Topplaceringen bygger bland annat på en god förmåga att dra till sig utländsk, högutbildad arbetskraft. Danmark har klättrat tre platser i rankningen, till en fjärdeplats, medan Sverige ligger på en sjätteplats.
Både Danmark och Sverige har skattesystem som ska kompensera forskare från utlandet. Problemet är att systemen är otillräckliga för att få till en magneteffekt.
Ett exempel kom i en annan DI-analys, som visar att högkvalificerade utlänningar lämnar Danmark efter tre år när de mest fördelaktiga forskarskattelösningarna löper ut. Bara 50 av 3.000 valde den femåriga modellen med lite sämre villkor. Systemet går ut på att forskare och nyckelpersoner med månadslön på minst 63.800 danska kronor bara beskattas med 25 procent i tre år, eller 33 procent i fem år.
Man kan lätt argumentera för att det ska vara på 25 procent i fem år för att forskarna ska stanna — eller kan man gå en annan väg.
Den gynnsamma effekten för tillväxten som kommer ut av dessa människors arbete är så stor att det är meningsfullt att titta på öresundsregionala lösningar. Varken Sverige eller Danmark kan leva med att ge eftertraktade utlänningar sänkt skatt i evighet. Men det handlar om mobila människor, som inte har samma rotfasta krav på var de ska bo som många andra. Det är ett mindre problem för dem att flytta mellan Danmark och Sverige än för många andra.
Därför kan fortsatta forskarskattelösningar i ett par år extra villkoras av att man flyttar sina bopelare till andra sidan Sundet.
De positiva effekterna kommer på rad. Vi utnyttjar närheten i Öresundsregionen till att hålla fast och sprida de eftertraktade medarbetarna tvärs över Skåne och Danmark. Vi gör därmed hela regionen till ett intresseområde för högkvalificerade personer.
En hävstång för lösningen bör vara samarbetet om ESS, som just kan dra nytta av att utländska forskare slår sig ner i många år och inte sticker så snart skattebilan faller. ESS väntas ge 400 permanenta forskarjobb och 4.000-5.000 besökande forskare årligen, men de ser kritiskt på skatten om de ska slå sig ner permanent.
Den danska och svenska regeringen samt arbetsgivarorganisationerna är tvungna att börja koordinera arbetet med att dra hit arbetskraft, på skatteområdet och runt andra parametrar. Oavsett konjunktur visar sammanställningar att vi år 2030 kommer att ha en brist på ett par hundratusen arbetsföra människor i Öresundsregionen.
Förutom bättre forskarskatteregler gäller det att hitta bostäder till alla, ordna barnomsorg, skolor, kultur och en fungerande infrastruktur. Den danska och svenska regeringen ska också få sina arbetsförmedlingar till att fungera som en enhet över Öresund. Bägge regeringarna ska självklart finansiera en gemensam informationstjänst på engelska så att vi kan ge förståelig, professionell service till forskarna.
Men oavsett alla de andra parametrarna är och förblir skatten den avgörande punkten. Öresundsregionen har inte längre råd att ignorera det.
