Hon tycker att svenska journalister är kulturidioter och gav en gång Jan Wifstrand hans livs bästa utskällning.
På Rapidus sista frukostmöte för året berättar skådespelaren Lena Endre om vad som gjorde henne så rasande – men också för första gången i ett offentligt sammanhang om sin biologiska pappa.
Klicka på länken nedan för att läsa ett snabbt referat och se mingelbilder från frukostmötet.
Se också film från mötet på www.rapidus.tv
Hon tycker att svenska journalister är kulturidioter och gav en gång Jan Wifstrand hans livs bästa utskällning. På Rapidus sista frukostmöte för året berättar skådespelaren Lena Endre vad som gjorde henne så rasande – men också för första gången i ett offentligt sammanhang om sin biologiska pappa.
Rösten på banduppspelningen är arg. Minst sagt.
— Jag känner mig skändad och förödmjukad. Jag vet inte om jag ska vända mig till andra medier och starta ett krig, säger Lena Endres inspelade röst, medan Lena Endre på frukostmötets scen på advokatbyrån Moll Wendén i Malmö generat döljer ansiktet i händerna.
Men sedan rätar hon på ryggen och berättar att hon också sa att hon skulle knäcka näsbenet på skribenten som hon pratar om ifall hon såg honom.
— Ja, ni ser att jag är finkänslig, jag tog inte med det idag. Men det här är den bästa utskällning jag har fått i hela mitt liv, säger Jan Wifstrand.
Det var under hans tid som chefredaktör på DN som han en dag kom hem och fick höra meddelandet på telefonsvararen.
Men det var inte Jan Wifstrand personligen som Lena Endre var arg på, utan en av hans medarbetare. En DN-skribent som enligt Lena Endre förföljt hennes man, regissören Richard Hobert, och skrivit rena mobbningsartiklar om honom. Hon säger att det som kallas yttrandefrihet i de berörda tidningsartiklarna skulle ha räknats som stalking i övriga världen.
Även i andra sammanhang anser sig Lena Endre ha dålig erfarenhet av svenska journalister, men mer på så vis att de ställer ointressanta frågor. Som ett exempel berättar hon om intervjuerna efter Ingmar Bergmans film Trolösa från år 2000.
— Så fort man kommer utomlands är reportrarna pålästa – de har läst pjäsen eller texten och har en egen uppfattning. Vi diskuterade i timmar, jag hade ingen röst kvar efteråt. Sedan var det dags för den svenska pressen och den första frågan jag fick var: ”Ställer de utländska journalisterna andra frågor än vi?”. Eh, ja, säger hon.
Nu har hon dock fått ett litet smakprov av hur det är att befinna sig i medievärlden, genom rollen som chefredaktören Erika Berger i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium-trilogi.
— Det är jättehäftigt. Men böckerna utgör ett så otroligt omfattande material att jag blev besviken när jag läste manuskriptet. Erika Berger är mycket av en karriärkvinna, som dessutom är gift men har kvar sin studiekompis som älskare och det är ändå okej. Hon lever något slags drömliv. Men i den första filmen är hon bara med i tre scener och jag vill hinna få visa vem hon är.
Två guldbaggar har Lena Endre fått för sina filmroller, dels för nämnda Trolösa och dels för Bille Augusts filmatisering av Selma Lagerlöfs Jerusalem. Även när hon talar om Jerusalem märks det hur mycket hon engagerar sig i sina rollkaraktärer.
— Det var så roligt att arbeta med filmen. Jag spelar Barbro som tror att hon bara kan få ett sjukt och blint barn. Hon är en så skör och älskvärd karaktär. För att få fram henne tittade vi på bilder av Hammershöi, vars fru också var barnlös. Han har ofta målat henne där hon sitter flera rum bort och stickar, med huvudet bortvänt. Så vi filmade precis så, säger hon.
Fredrik Angekdorff från NCC, Margareta Lantz från Axis, Öresundsbrons VD Caroline Ullman-Hammer, Caroline Fredberg på Fastighets AB Briggen samt
Medeons Charlotte Ahlgren och Petra Berg på Manpower Professional minglade på Rapidus frukostmöte.
Men från första början – långt innan filmroller och anställning på Dramaten – ville Lena Endre bli marinbiolog, inspirerad av Jacques Cousteau och triggad av att hon egentligen var rädd för vatten. De planerna sprack när hennes pojkvän stack precis före kursstart och Lena Endre tog i stället studiemedlet och åkte till Marocko. Efter hemkomsten fick hon jobb på en designbyrå, där hon stannade i flera år. Skådespelandet tog inte fart förrän hennes dåvarande svägerska tipsade om en märklig kurs som skulle kunna passa henne.
— Jag gick dit och det var Grotowskiträning, en slags blandning mellan akrobatik och fridans. Det var första gången i mitt liv som jag verkligen fick en kulturchock: ”vad fan gör de!?”.
Men trots det överväldigande intrycket rycktes hon med av atmosfären i rummet. Under de följande åren var Lena Endre med i fria teatergrupper – ”vi dansade nakna i raklödder” – innan hon kände att hon ville ha mer utbildning och gick Scenskolan.
Till vänster: Carin Nilsson på Svenska Handelshuset och Sparbanken Finns Joakim Linse.
I mitten: Rapidus nyhetschefer Wivan-Kristina Sandberg och Kristian Svensson.
Till höger: Helena Ljungqvist flankeras av Sarah Tran och Hampus Schildfat, båda från Mincbolaget Solentro.
På senare år har hon skaffat ytterligare en karriär, genom ”Akademin för det uttrycksfulla ledarskapet” som hjälper chefer att bli bättre på att tala och agera inför publik.
— Jag är delägare och sitter i styrelsen och arbetar med det ett par dagar i veckan, förklarar Lena Endre.
För att låta henne visa hur utbildningen kan gå till kallar Jan Wifstrand upp Moll Wendén-advokaten Mikael Karlsson på scen. Han får några rader ur Shakespeares Macbeth i handen och uppdraget att läsa upp dem för publiken. Sedan får Lena Endre ge två råd.
— Stå still och se på de första orden i texten. Titta sedan på publiken och mena vad du säger, säger hon.
— Det blev lite som ”Ring, klocka, ring”, säger hon nöjt när Mikael Karlsson går och sätter sig igen.
Så börjar Jan Wifstrand tala om Lena Endres pappa, Ants Endre, som är arkitekt och som flydde från Estland till Stockholm i en liten båt. Men han träffade hennes mamma först när Lena Endre redan fanns – hennes biologiska pappa var jazzmusiker, men föräldrarna skildes tidigt.
— Det var skämmigt att skilja sig på 50-talet, så jag skickades upp till mina morföräldrar i Ådalen, berättar hon.
Tillbaka igen hos mamma i Stockholm letade Lena Endre efter en ny pappa, för att familjen skulle vara som alla andra.
— Mamma har berättat att jag frågade alla möjliga snygga karlar: ”vill du bli min pappa?”. Så småningom träffade hon Ants, som adopterade mig. Och det är han som är min pappa; han har följt mig genom skolåren och letat efter mig på nätterna när jag var ute på stan i tonåren. Det där med biologi, jag vet inte om det är så viktigt.
Först i 30-årsåldern valde Lena Endre att söka upp sin biologiska pappa, som då sedan länge drev en jazzklubb på Kanarieöarna. Men vad som hände då vill hon inte berätta – ”det ska jag göra en långfilm på”, säger hon.
— Du som ändå kan kallas en extremkändis i Sverige, du har aldrig berättat om detta förut?
— Det är mitt privatliv, svarar Lena Endre med lågmäld röst. Bara för att mitt yrke är skådespelare betyder inte det att alla har tillgång till det. Jag har också varit orolig för att såra mamma och pappa. Men nu gör det inte så mycket att jag berättar.
Publiken är knäpptyst.
— Så behåll informationen här, säger Lena Endre och på två sekunder fylls rummet av skratt.
Tomas Larsson på Logica, Björn-Peter Strandgården från HQ Bank, Marie-Louise Lövgren på Rapidus, Joakim Leifland och Ulrika Backenskiöld från BDO Nordic Malmö, Ulrike Bick på Kelly Services samt Susanne Lantau från ID Kommunikation kom för att lyssna på Lena Endre.
Traditionellt föräras Rapidus frukostgäst en gåva – och kanske kan presenten den här gången ses som något av en försoningsgest. Det är ett inramat porträtt av Lena Endre, utfört av DN:s tecknare Stina Wirsén.
I inledningen av intervjun har publiken fått öva på att ge en så kallad varm applåd, utan att riktigt lyckas övertyga den hyllade skådespelaren. Men när det är dags för avsked finns inget utrymme för tvekan i omdömet.
— Det där var en varm applåd, säger Lena Endre.
Text: Anna Palmehag
Bild: Kristoffer Lindblad
