Kort sagt:
Efter decennier av teknikutveckling och år av konceptskisser står Lund redo. Men de akademiska gräsrötter som hoppats på pengar till synkrotronljusanläggningen Max IV lär ha knutit nävarna i byxfickorna då regeringen i går presenterade sin forskningspolitik för de närmaste åren. Istället för löften om pengar dras ärendet nu i långbänk medan en särskild utredare snickrar ihop en finansieringsplan. Under tiden riskerar Lund att gå miste om chansen till en världsledande forskningsanläggning och ett viktigt komplement till den haussade neutronkällan ESS.
Av Erik Olausson
Sedan det 2002 blev klart att Sverige och Lund kandiderar som värd för European Spallation Source (ESS) har den rafflande dragkampen om forskningsanläggningen blivit något av en medial följetong. Att ESS långt ifrån är Lunds enda chans till en världsledande försöksanläggning baserad på avancerad fysik har nästan glömts bort. Vid en sökning bland de större dagstidningarna i databasen Presstext handlar exempelvis 85 artiklar från de senaste två åren om ESS. Motsvarande siffra för synkrotronljusanläggningen Max IV är 12 artiklar.
Skillnaden i uppmärksamhet är så klart ingen slump. ESS är en större och dyrare anläggning som dessutom företräds av en högprofilerad kommitté på ständig pr-turné. Rent dramaturgiskt bildar kampen om att få anläggningen till Sverige, med förhandlingar, eftergifter och rävspel bakom kulisserna, en forskningspolitisk dokusåpa på internationell nivå som ingen kan motstå. Blir det vi, de önsketänkande ungrarna eller de lömska spanjorerna som avgår med segern?
Likväl finns det goda skäl att sänka blicken till en mer jordnära nivå. I den bästa av världar kommer det gigantiska ESS-projektet att stå helt färdigt 2020. Max IV hade kunnat locka tusentals forskare från världens alla hörn redan 2013.
Hade kunnat – för medan tekniken successivt har utvecklats sedan synkrotronljuscentret MaxLab öppnade vid Lunds Tekniska Högskola 1985, är finansieringen av Max IV fortfarande ett stort frågetecken. Visserligen har Region Skåne och Lunds universitet lovat att skjuta till 200 miljoner kronor i extrapengar till bygget och 20 miljoner kronor om året till driften. Men med en beräknad slutnota på 2,6 miljarder kronor i investeringar och 275 miljoner kronor i årlig driftskostnad fattas det fortfarande en rejäl säck med pengar innan Max IV kan flyttas från ritbordet till rapsfälten utanför Lund.
Men vad är det då med Max IV som gör allt från mikrobiologer till nanoforskare lyriska? Varför denna iver att lägga skattepengar på ytterligare en jätteanläggning som vid första anblicken inte verkar vara mer än en svindyr leksak för partikelfysiker?
I likhet med ESS handlar det om att tränga in i det innersta av materian för att exempelvis se hur molekyler är uppbyggda. I ESS ska detta ske genom att bombardera materialet med neutroner och sedan mäta hur de studsar och böjs av. I Max IV sker det istället genom att belysa materialet med synkrotronljus, det vill säga ljus som är extremt intensivt, av noggrant bestämd våglängd, och fokuserat till en minimal punkt. I en vakuumfylld ring susar elektroner runt nära ljusets hastighet medan elektronerna själva skickar iväg ljus genom små öppningar i ringen. Ju mindre saker forskaren vill studera, desto kortare våglängd måste ljuset ha och desto energirikare blir det. För att kunna titta på en cell eller en bakterie räcker synligt ljus i ett mikroskop, men för att kunna se en proteinmolekyl på nära håll krävs den energirika röntgenstrålning som Max IV kan avge. Synkrotronljus har till exempel använts till att identifiera viruset bakom djursjukdomen blåtunga och för att detektera nedbrytande svavelföreningar i regalskeppet Vasa.
Inom synkrotronljusvärlden tävlar man dock med en annan parameter för prestanda: briljansen, definierad som mängden ljus av en viss våglängd som träffar en viss yta under en viss tid. Högre briljans ger fördelen att exponeringstiden kan kortas ner så att det till exempel blir möjligt att titta på kemiska reaktioner medan de inträffar, istället för att nöja sig med att titta på resultatet efteråt.
Det är här som Max IV har sin verkliga styrka. Anläggningens briljans kommer, beroende på våglängdsområde, att vara 1.000-10.000 gånger högre än synkrotronljuskällorna på MaxLab. Även med internationella mått kommer Max IV:s briljans vara oöverträffad. Den blir till exempel mellan tio och hundra gånger bättre än de två senaste europeiska anläggningarna, nyöppnade Diamond i närheten av Oxford i Storbritannien och Soleil söder om Paris.
Runt 700 forskare, varav hälften från Sverige, gästar MaxLab varje år. Med Max IV ska antalet försöksstationer, och därmed kapaciteten, närapå tredubblas. Runt 2.000 forskare om året får möjlighet att använda ljuskällan med allt vad det innebär i taxiresor, hotellnätter och konferenser.
Utöver det fyller anläggningen en viktig funktion som lockbete för att även få ESS till Lund. De båda anläggningarna bygger på olika tekniker och kompletterar varandra, framförallt inom materialforskning. Likaså kan de dela viss infrastruktur, som kringliggande labmiljöer och teknisk expertis. Det är huvudskälet till att neutron- och synkrotronljusanläggningar placerats i direkt anslutning till varandra i till exempel Oxford och Grenoble.
Även för stora delar av näringslivet i Öresundsregionen kan Max IV bli ett trumfkort. En stor del av tiden vid MaxLabs försöksstationer hyrs redan i dag ut för industriforskning till företag som AstraZeneca, Novo Nordisk och danska katalysatorutvecklaren Haldor Topsoe. ”Det handlar om huruvida Sverige ska tillhöra forskningsvärldens A- eller B-lag” skrev en handfull tunga näringslivsprofiler nyligen i debattartikel i Dagens Industri där de talade sig varma för satsningen på Max IV.
Men att snacka går ju, ännu har ingen industripartner öppnat plånboken för projektet. Och istället för pengar från regeringen får Max IV-entusiasterna nöja sig med en enmansutredning som ska försöka charma ihop miljarderna från såväl industrin som externa källor både utifrån och inifrån Sverige. ”Låt oss hoppas på Wallenbergs stiftelse”, som statssekreterare Peter Honeth lakoniskt uttryckte saken vid torsdagens budgetfrukost i Lund. Och någon plan för hur lång tid det ska ta finns inte.
I grund och botten tycks regeringen ändå vara positivt inställd till projektet. Ivriga Max IV-förespråkare, som regionala tillväxtnämndens ordförande Pia Kinhult (m) och ESS-konsortiets överhuvud Colin Carlile, var inte sena att tolka propositionens positiva formuleringar som en intäkt för att anläggningen nu kommer att bli av.
Men även med den välvilliga tolkningen innebär torsdagens besked att projektet garanterat blir försenat. Och det är en stor nackdel när omvärlden fortsätter att kapprusta sin forskningsinfrastruktur. I Tyskland pumpar regeringen och Hamburg stad tillsammans in närmare 225 miljoner euro i en splitterny synkrotronljusanläggning som ska kunna tas i bruk nästa år. Och i amerikanska Brookhaven planeras en uppgraderad anläggning med prestanda jämförbar med Max IV, som ska stå klar 2015. I och med det håller fönstret för att ge Lund en världsledande anläggning på att slå igen.
