Många har hört musikern Nisse Hellberg spela, men få har sett hans serieteckningar, hört honom tala om konst eller om när han blev utklassad i ishockeyspel.
Morgonens frukostmöte med Wilmer X-stjärnan drog storpublik och bjöd på många hittills okända sidor av Hellberg.
Onsdagsmorgonens frukostintervju inleds en snabb jämförelse mellan gästen Nisse Hellberg och Rapidus traditionella frukostgäster. Jan Wifstrand, Rapidus grundare och dagens intervjuare, deklarerar att de gäster som normalt sitter i heta stolen ofta har titeln koncernchef med en vice VD, personalchef, ekonomichef med flera under sig. Men i företaget Nisse Hellberg/Wilmer X spelar Nisse själv alla rollerna, menar Jan Wifstrand.
Intervjun avbryts sedan nästan omedelbart, eftersom Nisse Hellberg håller på att trilla av den lilla scenen.
— Aja, det är inte så farligt. Det har man varit med om förr, säger han och får ett första storskratt från publiken.
En bra VD måste kunna hålla ordning och det håller Nisse Hellberg med om att han kan. Han och Jalle Lorensson har stått för det mesta av ordning och reda i bandet genom åren, extra motiverade av att de sett så många kollegor förstöra sin karriär genom att flyta ut i någon slags flum.
Totalt har elva personer varit ordinarie medlemmar i Wilmer X. Hur fungerar Nisse Hellberg som personalchef, vill Jan Wifstrand gärna veta. Väljer han bandmedlemmar utifrån deras musikaliska kompetens eller är det kompisarna som får vara med?
— I vårt fall har det nog mest varit kompisar. Ibland har vi nog tittat lite för litet på hur de spelade, säger Nisse Hellberg och pekar sedan ut i publiken på Jalle Olsson, efter Wilmer X-tiden sångare i The Buckaroos:
— Han där kunde alltså inte ens fälla ihop sina trummor när han spelade med oss.
De flesta byten av bandmedlemmar kom i början och då var andan att alla skulle ha samma inflytande och ingen fick sticka ut mer än någon annan. Enligt Nisse Hellberg har hans ansvar vuxit efter hand och sista gången bandsammansättningen förändrades var det han som tog konfrontationen.
Starten av dåvarande Wilmer Pitt stod Nisse Hellberg och Clas Rosenberg för. Clas Rosenberg kände Jalle Lorensson och så vill Jan Wifstrand veta om det stämmer att trummisen Sticky Bomb var praktikant från början?
— Oavlönad var han i alla fall, men skillnaden mellan lön och icke-lön var inte så stor på den tiden. Han gjorde lumpen just då och spelade faktiskt först maracas i Wilmer X. Han blev ofta misstagen för att ha kommit upp från publiken och höll på att bli nedslängd flera gånger, säger Nisse Hellberg och skrattar.
Fr v: Carina Broman från Sveriges Television frukostminglade med Lisbeth Barchan från Sparbanken Finn medan Anna Holm från Öresundsbron (snart GCI Malmö) hittade en gammal kompis, Helena Kristjansson från Moll Wendén Advokatbyrå.
Vidare i chefsrollerna. Nisse Hellberg lever på sin musik, vilket de flesta medlemmar i Wilmer X inte har gjort. Jan Wifstrand undrar ändå hur det står till på ekonomichefssidan. Är det inte lite överdrivet försiktigt att låta pengarna stanna i bolaget så till den milda grad att man har en taxerad inkomst på 700 kronor för fjolåret? Nja, så bra koll har inte Nisse Hellberg.
Nisse Hellberg som kreativ chef då? Ja, det är ju något helt annat. Han är känd för att vara petig och inte ge sig när det gäller att få saker att låta som de ska. Är han en plåga för skivbolag och producenter?
— Jag tror de uppskattar att jag har en tydlig vision, men inte att jag har en så envis attityd. Jag mår fysiskt illa av att höra något som inte låter bra.
Det svåra är att inte bli ett kontrollfreak, tycker Nisse Hellberg. Därför vill han helst ha en självständig producent när det ska spelas in skivor. Även om det har lett till en del legendariska bråk genom tiderna.
Wilmer X i början var ren, rå rock och Jan Wifstrand undrar varför man ändrar ett vinnande koncept? Nisse Hellberg menar att det handlar om den musik han gillar och att den innehåller flera olika komponenter.
— Det gäller för varje skiva att hitta en ny infallsvinkel. Det saknas ofta, jag kan undra ibland när jag hör en ny platta varför artisten har släppt just den här skivan, säger Nisse Hellberg.
Nisse Hellberg har förstås annat i huvudet än bara musik. Mest fotboll, tror Jan Wifstrand och antyder att sporten verkar dominera Nisse Hellbergs hjärna.
— Tja, det finns egentligen ingen reson i att man ska vara engagerad i vad ett gäng överbetalda ungdomar gör och om en boll rullar över linjen eller ej. Det är svårt att förklara för någon som inte är intresserad, säger MFF-supportern Nisse Hellberg.
Bland de som kom för att lyssna på frukostintervjun med Nisse Hellberg fanns (fr v) Mats Eliasson från Watreco, Rickard Mosell från Minc, Maria Lönnegård från Poolia Syd och Helena Dahlgren från SLG Thomas International.
Mot slutet blir det bildsvisning. Andra bilden, på ett ishockeyspel, gör inte Nisse Hellberg glad. Det är alldeles för nytt tycker han: den där jobbiga sorten där målvakten kan åka bakom buren begriper han sig inte på. Efter hand kryper det fram att han nog inte var så bra på den gamla sorten som han trodde heller.
Att hitta en Rapiduspresent till Nisse Hellberg har inte varit enkelt, erkänner Jan Wifstrand när intervjun närmar sig sitt slut. Det blev i alla fall en landslagströja och ett medlemskap i svenska fotbollslandslagets supporterklubb, eftersom landslaget kan behöva Nisse Hellbergs hängivenhet minst lika mycket som MFF gör det.
— Tackar, fotboll kan man aldrig få för mycket av, säger Nisse Hellberg innan högtalarna fylls av låten ”Kul att ses, tack och adjö” från Hellbergs soloalbum ”En tiger i tanken” och lokalen av publikens applåder.
Text: Malin Nävelsö
Foto: Emma Svensson
Video: Anders Frick
