Kort sagt: Inslagen i danska medier om näringslivets villkor har varit en serie tråkiga upprepningar under den nyss avslutade valkampen. Det fortsätter även efter valet, när näringslivets representanter ombeds kommentera statsminister Anders Fogh Rasmussens seger.
Visst har budskapet gått fram – sänkta skatter och en ny arbetsmarknadspolitik som underlättar import av arbetskraft, bland annat från Sydsverige, är viktiga frågor. Men varför framstår det som något för enbart eliten? Det krävs att frågorna blir folkligt förankrade om det ska bli någon förändring i politiken.
Av Keld Broksø
Rapidus Köpenhamnsredaktör
I ett nedgånget område i Avedøre söder om Köpenhamn gjorde Dansk Folkeparti ett kanonval och drog till sig många låg- och medelinkomsttagare. En socialbidragstagare förklarade att han visserligen hyste sympati för socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt, men eftersom hon inte ställde upp i hans valkrets gick rösten till Dansk Folkeparti. Regeringspartierna Venstre och Konservative var aldrig aktuella.
Vad kan vi lära av det?
Jo, det visar att det finns ett stort avstånd till världsbilden hos personerna i den andra änden av den sociala trappan. Där står högprofilerade och rika chefer från näringslivets elit som Neurosearchs Asger Aamund, TrygVestas Stine Bosse och Dansk Industris Hans Skov Christensen och kräver skattelättnader och invandring för högkvalificerad arbetskraft. De talar som om det var uppenbart för alla att det är de viktigaste inslagen i hur Danmark ska lösa sina sociala och strukturella problem. Den ekonomiska tillväxten bromsas av brist på arbetskraft, det har de helt rätt i. I deras värld har den politiska debatten bytt riktning – från att ha handlat om hur man ska pressa ner arbetslösheten till att i stället handla om hur Danmark ska hitta tillräckligt många som vill och kan arbeta.
Den återvalda regeringen med Venstre och Konservative är redan övertygade, även om de inte precis har varit övertydliga med det i valkampen. Även andra partier som Ny Alliance och oppositionspartiet Det Radikale Venstre köper argumenten i stor utsträckning. Men helt uppenbart var det många väljare som inte förstod allvaret i de här frågorna, trots att Anders Fogh Rasmussen pekade ut dem som valtema när han för några veckor sedan beslutade om nyval. Framför allt handlar det om Dansk Folkepartis väljare, som just har säkrat regeringen fortsatt majoritet med sina 25 mandat i det nyvalda Folketinget.
Samtidigt har valresultatet skapat ett dödläge i dansk politik med ett svårt kommunikationsproblem, som är allvarligt för näringslivet. Dansk Folkeparti är nämligen varken anhängare av kraftiga skattesänkningar eller en kraftigt ökad arbetskraftsinvandring. Budskapet att danska företag det senaste året tvingats säga nej till uppdrag värda 32 miljarder kronor på grund av rekryteringsproblem har helt enkelt inte gått hem hos ledningen för Dansk Folkeparti. Att 77 procent av företagsledningarna i Danmark uppger att de har svårt att hitta arbetskraft spelar ingen roll.
Nu sträcker sig företagens värvningskampanjer till Polen, Tyskland, Tjeckien – och även Sydsverige. Arbetskraftsbristen – arbetslösheten är nere på rekordlåga 3,1 procent – gör att delegation efter delegation åker över Öresundsbron för att rekrytera. Danmarks största arbetsgivarorganisation, Dansk Industri, har till exempel medverkat i en stor karriärmässa i Sydsverige mitt under pågående valkamp. Stora danska företag som Accenture, A.P. Møller, Lundbeck och 14 andra var där för att försöka värva högutbildad arbetskraft som naturvetare, farmaceuter, ingenjörer och ekonomer.
Den danska eliten inom både näringsliv och politik måste i dag självkritiskt fråga sig:
Varför når inte poängen i våra argument fram till låginkomsttagaren i Avedøre? Varför lyckades inte regeringspartierna överbevisa Dansk Folkeparti och deras stora väljargrupp? Vem bryr sig egentligen när miljonärer som Stine Bosse, Asger Aamund eller Hans Skov Kristensen klagar?
Näringslivet har inte lyckats kommunicera sitt budskap till kretsen utanför de närmaste sörjande. Skattesänkningar och arbetsmarknadspolitik blev aldrig några folkligt förankrade frågor i valet, även om regeringspartierna talade varmt om dem och även om frågorna garanterat diskuteras i de pågående förhandlingarna med regeringens stödpartier.
Det finns framför allt tre förklaringar till att det inte har lyckats att nå ut med budskapet:
1) Det kom nästan att framstå som att regeringen och näringslivet var oense i frågor om skatt och en öppen arbetsmarknad, i stället för som i praktiken visa upp enighet kring ett gemensamt och angeläget projekt.
2) Näringslivet lät trista slipsgubbar få för mycket TV-tid, i stället för att visa upp det verkliga problemet med rekryteringssvårigheter ute i företagen. Undantaget kom två dagar efter valet, det vill säga två dagar för sent, när ett team från TV2 gjorde ett inslag från grossistkedjan Metro där en stressad invandrare förklarade att han gärna ville ha fler kollegor för att hantera de långa köerna till kassan – men det gick helt enkelt inte att hitta mer personal. Där och då gick budskapet att “här finns plats för fler” verkligen fram!
3) Ingen gjorde sig besväret att berätta för framför allt låginkomsttagarna att en förutsättning för välfärd och arbetsmarknadens utveckling är ett starkt näringsliv.
Näringslivet och regeringen har med andra ord inte klarat av att följa en av grundreglerna i all kommunikation: De har inte sänt budskap som varit anpassade till mottagarnas verklighet. Till exempel har de inte förklarat att skattelättnader och en öppen arbetsmarknad är viktiga frågor även för låg- och medelinkomsttagare. Dansk Folkepartis ledare Pia Kjærsgaard har dessvärre rätt i att hon är ordförande för ett parti som är motsatsen till allt som har med eliter att göra. Det bekräftades när man ser på socialt utsatta områden som Avedøre, där de här frågorna tillhör de stora politiska utmaningarna i framtiden.
