Av Jan Wifstrand och Thomas Frostberg
Det är en måndag vid 17-tiden och passagerarströmmen på Skandinaviens största flygplats är som vanligt vid denna tid minst sagt stark. Inom ett par timmar ska ett sjuttiotal flyg lyfta.
Det är, kort sagt, vanlig rusningstid på Kastrup.
Två av sexton linjer i säkerhetskontrollen är öppna.
Du läste rätt. Två stycken.
De väntande närmar sig snabbt fem-sexhundra i antal, kontrollen går oändligt långsamt och allt fler måste slussas exklusivt före för att inte missa sina avgångar. Den enda i personalen som stressar är en käckt klädd tidsstudiekvinna som står och antecknar hur lång tid security check tar.
Varför är bara två röntgenlinjer öppna? Personalen är på uddannelse, svarar en förströdd, något vilsen kvinna som har en tröja som talar om för resande att just ask ifall de vill veta något.
När australiska riskkapitalisterna Macquarie övertog aktiemajoriteten i Københavns lufthavne för ett par år sedan kom genast det obligatoriska ramaskri som brukar utstötas när etablerade traditionsbundna verksamheter “säljs ut till utlänningar”. Och när kaoset på Kastrup väckte stor uppmärksamhet förra sommaren var facken blixtsnabba med att skylla på den profithungrige ägarens blodtörst att skära ner.
Rapidus har inte tillräcklig insyn för att bedöma vad som är orsak och verkan. Det är rimligt att en ny icke-statlig ägare ställer ökade krav på effektivitet. Det är samtidigt bara att konstatera att det bästa med Kastrup är de förvånansvärt tåliga eleganta parkettgolven. Som flygplats, däremot, fungerar det helt enkelt inte.
Inte nog med att det råder förstoppning i passagerarflödet. Personalen är svårslaget otrevlig på samma nivå som svenska Skatteverket. Ovana passagerare behandlas som boskap av sura gubbar och gummor med vita handskar som jagar parfymflaskor. Och när man väl är förbi väntar ett hav av onödiga affärer som man tvingas använda kompass för att ta sig igenom med pengarna i behåll.
Lägg till detta den bild av kronisk strejkarbetsplats Kastrup skaffat sig – förra onsdagen var det dags igen – och imagebilden blir något av en katastrof.
Och för den som väljer att spara litet på batteriet i den medhavda laptopen finns terminaler från något som heter Wayport Public Access. Där tillhandahålls, mot tickande betalning, det långsammaste internet du upplevt sedan du körde på modem i sommarstugan 1997. Helt ovärdigt en internationell mötesplats av detta snitt.
Kastrups ledning måste tänka om nu.
Köpenhamns- och Öresundsregionen kan inte leva med att folk som reser upplever att det är ett riskprojekt att försöka ta sig ifrån området. Redan nu har de lärt sig att absolut inte lämna en väska för incheckning när man åker till Kastrup. För då står det “17 minuter” på väntskylten vid bagagebandet, vid ankomst. Följaktligen är hyllorna inne i planen med destination Köpenhamn farligt överlastade med direktörernas sprängfyllda rullande kabinväskor.
Brian Petersen är färsk som VD för Københavns lufthavne (pluralis för att även Roskilde ingår). När han tillträdde deklarerade han snabbt att han skulle lyssna mera på kunderna än vad företrädaren Niels Boserup hade gjort.
Men han syftade på flygbolagen. Inte passagerarna, dem glömde han.
Det är något av en paradox att Brian Petersen hämtades från starkt kundorienterade Procter & Gamble. Har han månne fastnat med tandkrämstuben i säkerhetskontrollen?
Nej, han och styrelseordföranden Henrik Gürtler, Novochefen, har nog aldrig varit där. De går fast track, blir trevligt behandlade och kan ta två Carlsberg medan de väntar på final call. Alltmedan navet i Öresundsregionen sjunker djupare och djupare på imagebarometern.
Vad tycker du? Skicka ditt debattinlägg till debatt@rapidus.se
