Kort sagt: Snart sagt varje minister i den svenska regeringen har besökt Danmark sedan regeringsskiftet för knappt ett år sedan. Kontakterna mellan de båda borgerliga regeringarna tycks vara utmärkta, till skillnad från tiden med socialdemokratisk regering i Sverige.
Men nu håller något på att gå snett i relationen. Den danska regeringens roll som erfaren, borgerlig storebror utmanas av självsäkra svenska regeringsmanér på Öresunds-, skatte- och utlänningsområdet.
Av Keld Broksø
Rapidus Köpenhamnsredaktör
I en intervju i Berlingske Tidende för ett par veckor sedan gick förre statsministern Göran Persson rakt på sak: Han kallade samarbetet med Danmarks borgerliga statsminister Anders Fogh Rasmussen för “korrekt och affärsmässigt” och underströk att de var “naturligtvis inte vänner”. De två möttes till exempel aldrig på tu man hand.
Därför var skillnaden påtaglig när Fredrik Reinfeldt för knappt ett år sedan som nytillträdd statsminister genast reste till Köpenhamn för ett borgerligt vänskapsmöte. Rollen passade den erfarne Fogh perfekt, där Danmark kunde dela med sig av sin visdom eftersom Reinfeldt önskade en mer flexibel arbetsmarknad, ungefär som i Danmark, och en mer effektiv offentlig sektor.
Men snart började varningslamporna lysa rött i Köpenhamn. Reinfeldt förberedde skattelättnader för miljardbelopp. Eftersom den danska regeringen går en svår balansgång i just skattefrågan var den borgerliga förbrödringen tvungen att upphöra. Den konservativa regeringspartnern vill ha skattelättnader som i Sverige, medan Foghs eget parti Venstre inte vågar gå så långt av rädsla för att driva väljarna i famnen på socialdemokraterna.
Fogh tvingades till slut tillbakavisa att de svenska skattelättnaderna pressade Danmark.
Sedan dess har det gått ett år och den sista veckan har ett danskt val legat i luften. Valplanerna avblåstes till sist efter att regeringen nått en skatteöverenskommelse som dock, till de Konservatives irritation, inte gav lättnader på de högsta lönerna, men däremot i medelinkomstläget.
Med andra ord är Sverige farligt bränsle för den borgerliga regeringen i Danmark.
Ett annat exempel gäller utlänningspolitiken och den så kallade 24-årsregeln i Danmark. I Malmö bor nu uppemot 2.000 danskar som flyttat dit tillsammans med sina utländska partner, bland annat för att slippa undan 24-årsregeln som förhindrar familjesammanföring i samband med giftermål för unga. Regeln är tänkt att förhindra tvångsäktenskap, men har kritiserats från svenskt håll eftersom den är ett ingrepp i myndiga personers handlingsfrihet. De borgerliga partierna i Sverige har inga planer på att införa en svensk 24-årsregel, trots att den danska utlänningslagen varje månad får 60-80 par att flytta till Malmö, enligt föreningen Ægteskab Uden Grænser. Den danska integrationsministern Rikke Hvilshøj har inte velat kommentera den svenska kritiken.
Ytterligare ett farligt ämne för den borgerliga regeringen är Öresundsfrågan. Källor med insyn i förhandlingarna mellan regeringarna pekar på att det i början rådde bättre kemi mellan parterna efter regeringsskiftet i Sverige. Öresundsfrågorna prioriterades upp från svensk sida, men det var ändå svårt att nå resultat. Tjänstemännen i båda länder var fortfarande avvaktande till varandra och Öresundskomiteen har varit inne och medlat för att få igång samarbetet.
Återigen hade Sverige sprungit ifrån sin danska partner. Cristina Husmark Pehrsson höll som Öresundsansvarig minister i den svenska regeringen en Öresundshearing i Malmö under våren – utan att någon dansk ministerkollega deltog – och visade upp en ny svensk beslutsamhet i Öresundsfrågorna. Motsvarande engagemang fanns också hos arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin när han tog emot Region Hovedstadens ordförande Vibeke Storm Rasmussen och lovade att prioritera barriärproblemen.
Som framgick av Rapidus snabbanalys förra veckan finns en bromskloss i Öresundsfrågorna på grund av uppdelningen av ansvaret mellan olika departement och ministrar, något som även gäller i Danmark. Men till skillnad från i Sverige har den danska Öresundsansvariga ministern, Connie Hedegaard, inte visat något starkt engagemang i Öresundsfrågorna. Som ordförande för Nordiska ministerrådet 2005 deklarerade hon att “Öresundsregionen ska bli en förebild för den nordiska integrationen på arbetsmarknaden.” Sedan dess har inte mycket hörts från Hedegaard på Öresundsområdet. Det blir inte bättre av att både den danska skatteministern och näringsministern och även statsminister Anders Fogh Rasmussen själv sista året förnekat barriärproblemens betydelse. Möjligen är det klokt om man vill döda debatten, men alla låter sig inte stoppas av det.
En av de få politiker som fokuserar på Öresundsutvecklingen är socialdemokraternas rättspolitiska talesperson i folketinget, Karen Hækkerup. Hon upplever att problemen skickas runt mellan ministrarna och att inget blir gjort eftersom Öresundsregionen uppfattas som främst en lokal angelägenhet. Det saknas också en överordnad styrning av Öresundsfrågorna på danskt regeringsplan.
Tills vidare har problemet hamnat i beskæftigelsesminister Claus Hjorth Frederiksens knä. I hans regi ska arbetsmarknadsfrågorna drivas vidare i en svensk-dansk arbetsgrupp.
Bilden har plötsligt förändrats totalt. Under perioder med socialdemokratiska regeringar i båda länder var Sverige den stora förebilden. Nu har den borgerliga regeringen i Danmark hamnat i den märkliga situationen att man helst inte vill tala om den borgerliga regeringen i Sverige och gör vad man kan för att distansera sig från den.
Det borgerliga Sverige har blivit allt för farligt att befatta sig med för det borgerliga Danmark.
PS. I mars skrev Anders Fogh Rasmussen och Fredrik Reinfeldt en gemensam debattartikel där de manade EU till ambitiösa insatser på miljö- och klimatområdet. Ett av syftena var att stärka Reinfeldts ställning på hemmaplan och på miljöområdet. Det är också enda gången som det skymtat ett gemensamt intresse mellan de båda borgerliga statsministrarna, men inlägget handlade inte om några inrikespolitiska frågor.
