Kort sagt: När nu rikspolitikerna äntligen har vaknat ur sin dvala och ska börja riva i Öresundsbarriärerna finns det en annan grupp som också bör väckas till liv:
Nämligen näringslivets aktörer, som i många fall själva sätter upp minst lika korkade regler för gränsöverskridande verksamhet som någonsin den offentliga sidan.
Banker, post, telefonibolag och transportföretag betraktar alla fortfarande Öresund som en djup vallgrav, med allt vad det innebär av möjligheter till påslag och extra avgifter.
Av Thomas Frostberg och Malin Nävelsö
När mobiltelefontillverkaren Sony Ericsson presenterar nya telefonmodeller görs det samtidigt i Stockholm och Köpenhamn. Efter flera års tjat gick det till slut att få dem att bjuda in Rapidus till presentationen i Köpenhamn i stället för Stockholm, trots att vår huvudredaktion ligger i Malmö och vi därmed sorterar under den svenska pressavdelningen.
Men när vi efter besök på en Sony Ericsson-presskonferens i Köpenhamn ska skicka tillbaka den testmodell vi fått låna av en ny Walkman-telefon upptäcker vi att Posten i Sverige vill ha dubbelt så mycket betalt för att skicka telefonen till Köpenhamn som till Stockholm. Till Köpenhamn måste den dock, eftersom telefonen tillhör Sony Ericsson i Danmark.
Om vi i stället hade valt den globala budfirman DHL hade prisskillnaden varit ännu större. Ett paket från Malmö till Stockholm går på 101 kronor, men hela 365 kronor om mottagaren finns på andra sidan bron. Förlåt, men vad gör DHL på vägen till Köpenhamn som kostar så mycket?
Detta är bara några exempel på att även näringslivet tänker i strikt nationella banor, vilket naturligtvis sänker trovärdigheten i gnället på politikerna. Därför är det högst angeläget att även företag som verkar på båda sidor nu börjar agerar “öresundskt” för att sätta ytterligare press på den politiska sidan och visa att det går att tänka otraditionellt, om man bara vill.
Teleoperatörerna är inte ett dugg bättre än posten. Samtal mellan Köpenhamn och Malmö kostar 30-100 procent mer än ett samtal från Malmö till Kiruna. Vi väntar fortfarande på att någon operatör ska förklara logiken i detta. Ett positivt tecken på sistone – sådana finns faktiskt också – är att Tele2 i Sverige lanserat ett nytt nordiskt fastprisabonnemang på mobilsidan. För 499 kronor i månaden ringer du obegränsat (upp till 3.000 minuter) inom Norden. Det kostar bara 100 kronor mer än motsvarande fastprisabonnemang för samtal inom Sverige. Trots en viss prisskillnad får det betraktas som en framgång i sammanhanget, vilket bara bevisar hur tröga de annars snabbfotade teleoperatörerna är. Mest framsynt är ändå operatören 3 som avskaffat de dyra roamingkostnaderna i Danmark genom att låta en svensk 3-abonnent ringa hem för samma pris som om man befann sig i Sverige.
Bankerna och deras avgifter för att skicka pengar över Öresund ska vi bara inte tala om. Pengar som färdas digitalt över Sundet kostar hundralappar och tar flera arbetsdagar för att nå fram till mottagaren. Det får oss att misstänka att man i själva verket använder brevduvor vid överföringarna.
För att inte tala om envisa danska handlare som bara accepterar Dan-kort. Eller hör på den här: I parkeringsautomaterna på Kastrup kan man betala med American Express – men bara ett DANSKT American Express-kort. Hallå, hur tänkte ledningen på en av Europas ledande flygplatser?
När det nu börjar röra sig på regeringsnivå (nåja, lite i alla fall och främst på den svenska sidan) så måste övriga aktörer också sätta fart. Rapidus har i en tidigare snabbanalys pekat på att lokala och regionala aktörer som kommuner, Region Skåne och Region Hovedstaden inte kan luta sig tillbaka längre. Nu är det dessutom dags för näringslivets tungviktare att börja röra på sig, om de inte vill hamna på efterkälken.
Vår bedömning är att näringslivet har det här året på sig att agera. Sedan kommer det att börja hända konkreta saker på den politiska nivån. Om näringslivet då fortfarande inte kommit igång med sitt Öresundsarbete lär man framstå som ännu mossigare och mer stelbenta än den offentliga sektorns gråaste byråkrater.
