Kort sagt: Den enskilt viktigaste faktorn för att riva resterande Öresundsbarriärer är att skapa riktigt täta band på högsta politiska nivå mellan Sverige och Danmark. Det kan låta som en självklarhet, men ända sedan bron invigdes har det visat sig vara en näst intill omöjlig uppgift.
Möjligen är det något enklare nu med borgerliga regeringar i båda länderna, men det räcker inte hela vägen. Öresundsregionen är fortfarande en fråga bland många andra. Det krävs ett större gemensamt politiskt projekt för att förena statsministrarna Reinfeldt och Fogh Rasmussen, men där regionen kan användas som hävstång.
Det behövs med andra ord – en yttre fiende som kan förena Sverige och Danmark!
Av Thomas Frostberg
Danmark har redan haft det ett par år. Sverige har precis fått det. Ett globaliseringsråd med bland annat näringslivs- och universitetsrepresentanter, som i nära kontakt med utvalda ministrar ska ge råd om hur respektive regering ska tackla de nya utmaningar som en allt mer global ekonomi för med sig.
Gott så, men det är samtidigt lite snävt att lägga rent nationella perspektiv på de internationella utmaningarna. Risken finns att starka nationella intressen i form av existerande storföretags agendor sätts före en rationell genomgång av vilka styrkor som egentligen kan leda till globala framgångar i framtiden.
Medan nordiska ambassader samordnats på vissa håll i världen så sker mycket av det internationella säljarbetet i form av handelsdelegationer fortfarande med nationella skygglappar på. När Anders Fogh Rasmussen strax före sommaren besökte Kalifornien var det bland annat för att sälja in dansk miljöteknik i form av vindmöllor. För ett par veckor sedan åkte den svenske miljöministern Andreas Carlgren till Kalifornien för att sälja svenskt kunnande kring alternativa bränslen som etanol och biogas. Hur hade det varit om Sverige och Danmark kunnat samla sig till en nordisk miljöoffensiv i stället?
Konkurrensen från Kina och Indien är inte något som bara gäller våra båda länder. Just därför skulle det ge styrka att gå tillsammans i internationella sammanhang. Detta är rent av ett av de mest intressanta områdena för ett modernt nordisk samarbete på 2000-talet.
Men för att detta inte ska köra fast i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådets fleråriga planeringscykler gäller det att börja i en annan ände. Låt Öresundsregionen vara ett experimentområde för ett sådant gränsöverskridande samarbete. Regionens styrkor finns redan väl dokumenterade och det handlar mer om att forma budskapet och få upp det på regeringsnivå.
Rapidus vill kort sagt se Anders Fogh Rasmussen och Fredrik Reinfeldt tillsammans med sina närings- och forskningsministrar turnera världen med ett gemensamt säljbudskap. Danmark har redan mycket starka relationer med Microsofts högsta ledning i Seattle ända sedan IT-koncernens köp av danska Navision. Tänk vilka möjligheter som öppnas om även skånska företag får tillgång till detta nätverk. Sverige har skrivit avtal om samarbete på miljöområdet med delstatsregeringen i Kalifornien, något som borde intressera även danska bolag. Potentialen finns på område efter område.
För att idén ändå inte ska stupa på nationella hänsynstaganden bör det sättas samman ett dansk-svenskt globaliseringsråd för uppgiften. Tanken är inte helt främmande, redan under Leif Pagrotskys tid som Öresundsminister planerades ett Öresundsråd med svenska och danska företagare som skulle vara bollplank till regeringen i frågor om olika Öresundsbarriärer. Nu fastnade den idén i utrikesdepartementets byråkratiska kvarnar, men det var i grunden en riktig tanke.
Väck liv i denna idé igen, men tänk större!
Och till skillnad från de existerande globaliseringsråden i Sverige och Danmark, som helt domineras av storföretagsrepresentanter, bör detta globaliseringsråd för Öresundsregionen utmärka sig genom en stark representation av innovationsföretag och entreprenörer. Det skulle göra Öresundsrådet helt unikt i sin profil. Många småföretagsledare vet nog mer om globaliseringens verkliga utmaningar än en storföretagens koncernchefer, som har horder av jurister och andra experter till att tackla dessa problem.
Siktet måste naturligtvis vara högt satt, att på sikt expandera samarbetet till resten av de båda länderna och på sikt även resten av Norden. Men den positiva bieffekten för Öresundsregionen blir att regeringarna under tiden får ett gemensamt projekt att samlas kring där Öresund är i fokus som försöksregion, men med en betydlig större plan som gör det värt att lyfta frågan på högsta nivå i de båda länderna.
