Ett aktiebolag i humor? Javisst, det skulle bli en bra affär. Det intygade TV-profilerna Anders och Måns, just nu aktuella med programmet “Fråga Anders och Måns” i SVT, och i morse gäster på Rapidus sista frukostmöte för året.
Mer än 160 personer samlades på Ideon Innovation för att lyssna och skratta när Rapidus grundare Jan Wifstrand intervjuade Lundahumoristerna. Sjögurkor, gammalt porslin och fotbollsspelare var några av de saker publiken fick lära sig mer om.
Anders Ankan Johansson och Måns Nilsson ser nöjda ut där de sitter på podiet och spanar ut över folksamlingen i Ideon Innovations ljusgård. Sparbanken Finns VD Lars-Erik Skjutare har som värd precis hälsat välkomna, och killarna på scenen har fått en snabbpresentation av några av de närvarande samtidigt som Anders pekat ut sin revisor i mängden.
Dessutom har Jan Wifstrand formellt utrett huruvida de två gästerna har betalt sin TV-licens. Det har de.
— Min far hade varit skitstolt om han sett mig här. Han har alltid tyckt att jag ska skaffa ett riktigt jobb, nu hade han nog trott på mig! säger Anders förtjust.
— Din far då, Måns? frågar Jan Wifstrand.
— Nej, min far hade nog skämts, svarar Måns på proffshumoristens snabba, allvarliga sätt.
— Han var hippie och har suttit i fängelse för vapenvägran och sånt.
— Och här sitter du som storkapitalets fånge? Okej, vi håller det lite tyst, lovar Wifstrand.
Det visar sig att både Måns och Anders är kapitalister, eller åtminstone företagare, i liten skala. Måns har till och med ett handelsbolag; tillsammans med sin sambo driver han antikhandel i Malmö. Wifstrand ger honom femton sekunder att göra reklam för affären men det blir inget med det.
— Nej nej, jag tycker inte det är roligt att sälja. Mitt ansvar i businessen är att köpa in grejor, säger Måns som enligt egen utsago är loppmarknadsmissbrukare.
Han köar när loppmarknaderna öppnar, rusar fram till de bästa fynden och finner sig i att funktionärerna garvar åt killen från TV som beter sig så knepigt.
— Man gör bort sig väldigt varje gång, det är skämmigt, men man får lämna sin stolthet hemma. Jag skulle säga att jag är en av de bästa i Skåne på att fynda, säger Måns Nilsson.
— Och så har Måns ett försprång framför pensionärerna, eftersom han ser bättre. Han kan vända på kopparna och läsa på undersidan jättesnabbt, säger Anders Johansson.
Men humor, då? Går det att starta en börskoncern i det? Jan Wifstrand är fast besluten att gå till botten med frågan.
— O ja. Och bra skulle den gå, svarar Anders Johansson genast.
Snabbt reder han ut begreppen; humor är en konjunkturokänslig bransch. När tiderna är bra har företagen mycket pengar, som de spenderar på underhållning till sina julfester.
— Då går det upp. Och sedan, när tiderna är dåliga, behöver folk lite humor att liva upp sig med. Då går det upp ännu mer!
Anders ser belåten ut med den slutsatsen. Om Rapidus research talar sant, är det dessutom honom och Måns som eventuella humorentreprenörer bör vända sig till. Otroligt driftiga, framåt, målmedvetna, har det hetat. Men Anders Johansson protesterar.
— Jag är inte alls driftig, det är Måns som är det. Han får sparka mig i baken varenda dag.
Tidigt ute för att få de bästa platserna: Jeper Heise, Mats Olsson och Eva Håkansson från Proffice.
De två gjorde studentradio i Lund tillsammans i tidernas begynnelse. Men Anders pappa ville som sagt att han skulle skaffa sig ett riktigt jobb, så han sökte och kom in på en medieutbildning. Då ringde en besviken Måns upp honom.
— Han sa: Om du flyttar tillbaks till Lund och gör studentradio med mig, så lovar jag att inom ett år ska jag ha skaffat oss ett riktigt jobb. Så det gjorde jag. Och då fick han ju allt vara driftig sedan
Resultatet blev bland annat medverkan i P3:s humorprogram Wallraff, sedan det egna radioprogrammet Så funkar det, och så efterföljarna i SVT: Anders och Måns och det pågående Fråga Anders och Måns. Säsongens sista avsnitt sänds på torsdag, och där ska programledarna bland annat reda ut begreppen knark samt lysknappar.
— När jag försöker förklara ert program för den mycket lilla del av befolkningen som inte känner till det, brukar jag säga att ni gör en genetisk korsning mellan Monty Python och Vetenskapsmagasinet, säger Jan Wifstrand.
De två gästerna ser tagna ut.
— Det var det finaste jag hört sedan jag var på dop senast, slår Anders fast.
Måns Nilsson funderar lite, och konstaterar att han gärna hade gjort vanlig humor, med kändisar och pratsoffor, men att det här helt enkelt är roligare.
— Jag läste nyss om sjögurkor, att för att skrämma bort en angripare så hostar de upp sina tarmar. Sånt går jag igång på! Det är ju mer intressant med sjögurkor än med Lill-Babs, tycker jag.
Det tycker Jan Wifstrand också. Han tycker dessutom att det är roligt med sport, och vill skicka med en fråga till nästa programomgång: Varför börjar alla fotbollsspelare sina intervjusvar med Nej , oavsett vad frågan var? Måns Nilsson har redan svaret klart.
— Det är för att sänka förväntningarna på svaret. Idrottsmän är väldigt tråkiga, för de har tränat så mycket så de har inte haft tid att skaffa sig en personlighet.
En sak som Wifstrand tycker är tråkig är Anders och Måns klädsel i TV; mörka skjortor och mörka slipsar. Därför har han som present tagit med sig två av sina fulaste slipsar, för att killarna ska komma igenom lite bättre som det heter i mediesammanhang.
— Anders får välja först, så blir ändå alltid den snyggaste kvar, säger Måns uppriktigt.
Och det är på Anders slips publiken får fästa sina blickar under mötets sista minuter. Han utsätts nämligen för ett klassiskt Rapidus-påhopp, när redaktionen har smugglat in en trombon åt honom ett instrument Ankan behärskade en gång i tiden, men nu ser han lite svettig ut. Ton blir det dock, och till slut en riktigt snygg fanfar, tillägnad frukostgästen Annie Casserlöv som fyller 50 år i dag.
Text: Lisa Kirsebom
Foto: Kristoffer Lindblad
Från vänster: Tobias Lindberg och Björn Handell från Elan IT, Mattias Paulsson från Utmaningarnas hus, Emma Estborn från Media Mötesplats Malmö samt Johanna Einarssson från Sydsvenskan.
EXTRAMATERIAL – INSLAGET DU ALDRIG SÅG I SVT:
Publiken får en alldeles exklusiv presentation av ett inslag som aldrig blev av, ett slags planerad lathund för hur man enklast kommer till himlen. Vad är det absolut minsta man behöver göra för att hamna där?
Måns Nilsson pratade först med en präst för att få svar på frågan, men tänkte sedan att det var bäst att inte lägga alla ägg i samma korg tänk om inte kristendomen har rätt? så han intervjuade representanter för alla större religioner.
— I stort sett gällde att man skulle vara hygglig mot sina medmänniskor. Men i hinduismen fanns faktiskt en genväg via ett första paradis; man skulle rabbla ett mantra hela livet för att komma dit, och sedan var det rätt lätt att komma vidare till nästa himmel.
