Kort sagt: Sverige har fått en ny Öresundsansvarig minister i Cristina Husmark Pehrsson och nu hoppas alla att Öresundsfrågorna får ny prioritet i regeringen.
Hennes första initiativ är en Öresundshearing “för att få en tydlig bild av dagens situation”. Förlåt, men bilden är redan ganska klar – den visar framför allt att det finns massor att göra på politisk nivå. Vad Öresundsregionen inte behöver är ännu en minister som bara snackar. Nu är det dags att börja leverera.
Av Thomas Frostberg
Öresundstågen är överfulla, brotrafiken slår ständigt nya rekord och allt fler danskar flyttar till lågprisparadiset Skåne. Kort sagt – integrationen har tagit fart och Öresundsregionen blir allt mer ett faktum. Men det har huvudsakligen skett utan politisk inblandning. Eller mer rakt på sak: Det har skett trots det politiska ointresse som präglat Öresundsfrågorna sedan bron invigdes.
Den nya svenska regeringen har dock tänt hoppet igen. Inför valet talade centerledaren Maud Olofsson om att skynda på integrationen. Som näringsminister får hon chans att visa vad det betyder i praktiken.
Dessutom blev skåningen Cristina Husmark Pehrsson (m) nordisk samarbetsminister och förklarade genast att nu skulle det hända saker på Öresundsområdet.
Trodde vi…
Det första hon kom upp med var förslaget om en hearing kring Öresundsbarriärerna. Kanske låter det bra och handlingskraftigt, men det riskerar att bli ännu en bromskloss. Problemet är nämligen inte att det saknas kunskap om integrationshindren, problemet är att det inte händer något på det politiska planet. Så har det varit i stort sett hela tiden sedan Öresundsbron invigdes.
Kunskap om problemen och vad som behöver göras finns redan bland väl insatta departementstjänstemän, i ett stort antal rapporter och bland nyckelpersoner i regionen som Ilmar Reepalu och Stephan Müchler.
Någon hearing behövs inte, vad som behövs är politisk handlingskraft.
I en debattartikel lyfter Cristina Husmark Pehrsson och EU-minister Cecilia Malmström (Sydsvenskan 20 november) fram möjligheten att som ordförande i Nordiska ministerrådet driva arbetet mot gränshinder i Norden. Kruxet är bara att ordförandeskapet infaller först 2008 och resultaten alltså i bästa fall kan märkas först 2009.
Det duger helt enkelt inte.
Om Husmark Pehrsson vill visa att hon menar allvar bör hon genast lyfta en viktig Öresundsfråga och driva den med högsta prioritet. Plocka förslagsvis upp partikollegan Olof Lavessons riksdagsmotion om att bemanningsföretag ska få hyra ut personal över Sundet i kortare perioder, utan att den anställde drabbas av skatt och deklarationsplikt i båda länderna. För alla andra företag utom just bemanningsföretagen finns ett undantag som gör detta möjligt. Det borde vara en självklarhet att låta samma regel gälla för alla företag.
Inte nog med att det är en viktig åtgärd för att underlätta för den som vill prova på ett tillfälligt jobb på andra sidan Öresund. Det vore också en viktig signal om att det nu finns handlingskraft bakom alla vackra ord. Dessutom – och det är kanske allra viktigast för den nya Öresundsministern – blir det ett viktigt test på hur samarbetet fungerar i praktiken mellan de båda borgerliga regeringarna.
“Redan nu har ett flertal diskussioner förts på ministernivå och vi upplever att det finns en stor förståelse och samsyn kring vad som behöver göras på ömse sidor av Sundet” skriver Husmark Pehrsson i sin debattartikel.
Förlåt en cyniker, men det har vi hört förr. När det sedan kommer till förhandlingsbordet går det nästan alltid åt pipan. En snabbresumé av Öresundsförhandlingarnas tre faser ser ut så här:
1) Kring broinvigningen fanns det ett stort svenskt intresse, men från dansk sida var man inte lika intresserade av integrationsfrågorna. Leif Pagrotsky, som då var svensk Öresundsminister, drev på hårt genom olika utspel – något som bara retade gallfeber på de danska kollegorna.
2) När den danska regeringen vaknade efter ett par år hade intresset svalnat i Stockholm och det omtalade skatteavtalet från 2003 kom till trots, inte tack vare, de politiska toppförhandlingarna. Fram till timmarna innan avtalet skrevs under hotade finansminister Bosse Ringholm att hoppa av eftersom han blivit personligt sur på den danska regeringens uppträdande.
3) Nu har Sverige återigen en regering som är intresserad av Öresundsfrågorna, men från dansk sida är intresset betydligt svalare. Jag hade i våras förmånen att tillbringa en timme i bil genom Kalifornien med statsminister Anders Fogh Rasmussen (ja, och lite säkerhetsfolk också). Han betonade Öresundsregionens stora potential, men när det kom till konkreta frågor om skatter och barriärer underströk han att alla sådana problem är lösta.
Därför vore det en god idé om Cristina Husmark Pehrsson tog en konkret fråga och drev den stenhårt, för att bevisa om det verkligen finns kraft bakom orden den här gången.
Mitt i denna dystra betraktelse finns trots allt starka positiva signaler: Regionens invånare har helt enkelt vant sig vid den politiska handlingsförlamningen och tar istället saken i egna händer – vi integrerar för fullt, utan att längre vänta på de beslut som skulle göra allt mycket enklare.
Men det innebär inte att man från politiskt håll kan slå sig till ro. Tvärtom är det dags att börja agera. Nu.
Hela debattartikeln av Sveriges nya Öresundsminister Cristina Husmark Pehrsson kan du läsa på http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article197376.ece
