Kort sagt: Det tar flera år från idé till handling i Öresundsregionen. En direkt orsak till långsamheten är en politisk impotens och slöhet. Det politiska minnet är förbluffande kort, när det gäller deras egna visioner. Även Öresundsorganisationerna präglas nu av resignation gentemot den politiska nivån, som nått ett tillstånd där det nu krävs konstgjord andning.
Av Keld Broksø
Det finns alltid en historia bakom en nyhet. Så var också fallet när Rapidus för ett par veckor sedan berättade att Öresundsupphandlingar inom sjukvårdssystemet är på väg att förverkligas med hjälp av ett blygsamt EU-bidrag. Upphandlingarna inom vårdsektorn ska bana väg för andra gemensamma upphandlingar i Öresundsregionens offentliga sektor. Idén är kort och gott att gemensamma inköp ger lägre kostnader.
Hur svårt kan det vara?
Problemet är bara att det ÄR obegripligt svårt att få det att hända i praktiken.
Förspelet till Öresundsupphandlingarna visar tydligt på hur långsamt kvarnarna maler. Det beror inte minst på bristande politisk vilja och mod att genomföra även de mest uppenbara saker som kan främja den integration man redan investerat miljardbelopp i genom att bygga bron.
Idén om Öresundsupphandlingar väcktes första gången i Rapidus nyhetsbrev av Malmös Ilmar Reepalu för nästan två år sedan. Några månader senare kunde vi berätta att Öresundskomiteen skulle arbeta för att få igång Öresundsupphandlingar. Sedan blev det tyst igen. Saken försvann från den politiska agendan och skickades till tjänstemän inom Københavns Amt och Region Skåne, men utan ett starkt politiskt tryck att åstadkomma något.
Tjänstemännen lovade försiktigt för något år sedan att Öresundsupphandlingarna skulle vara igång vid det här laget, men så blev det inte. Ett futtigt EU-bidrag på två miljoner svenska kronor, med motsvarande motfinansiering från regionen, ska nu säkra att något verkligen händer i år.
Ack ja.
Tänk om Öresundsregionens politiker kunde hitta tillbaka till det engagemang som fanns kring broinvigningen och hade satsat, låt säga tio miljoner kronor på idén från första början. Vi vågar påstå att dessa pengar redan hade varit intjänade. Det totala inköpsbeloppet enbart till sjukhusväsendet i regionen är nämligen cirka 7,5 miljarder danska kronor. Redan en procents besparingar hade inneburit en vinst på 75 miljoner kronor, en ganska bra avkastning på investeringen. Inom inköpsorganisationerna talas det till och med om att tio procent i besparingar är möjligt på sikt, men ändå går man försiktigt fram. Om tjänstemännen själva hade krävt en stor investering från politikerna, kunde de nämligen också ha lagt grunden till ett eget nederlag, om projektet inte fungerat på grund av byråkratiska hinder.
Det är här det saknas ett politiskt ledarskap med vilja och mod att åstadkomma förändring i Öresundsregionen.
Öresundsupphandlingarna borde ha varit en tydlig, politisk framgångshistoria, men den går förlorad på grund politisk impotens och slöhet. Dessvärre finns det många exempel på detta.
Processen i den kommande Region Hovedstaden kring skapandet av ett näringslivsforum är en färskare skandal som visar på samma bristande politiska handlingskraft. Öresundsfrågorna nämns bara i utslitna floskler. Och Öresundsregionens omtalade entreprenörskultur är i praktiken så lågt prioriterad att Dansk Iværksætter Forening inte ens fick plats bland branschorganisationerna i det kommande forumet i Region Hovedstaden.
Det är inte underligt att Öresundsregionens intresseorganisationer är resignerade. Den politiska nivån befinner sig i något som bara kan kallas en kris.
När framåtblickande företag och organisationer inte ens upplever att det är värt besväret att ge sig i kast med det politiska systemet, så går mycket av det arbete som kräver politiska beslut i stå.
Den stora frågan är hur vi ska komma ur denna kris?
Svaret är att den politiska nivån behöver få konstgjord andning. Först och främst handlar det om mer aktiv kommunikation, så att Öresundsfrågorna återigen blir ett politiskt ämne i det offentliga medvetandet. Det kräver ett stycke politiskt spin från intresseorganisationernas sida, framför allt i förhållande till medierna, eftersom det är där politikerna kan få utdelning om de engagerar sig i Öresundsfrågorna. Potentiella framgångsexempel ska presenteras för politikerna, så de har något att vinna på att gå in i frågorna. Öresundsupphandlingarna erbjöd ett bra tillfälle, om organisationerna hade lyckats lyfta fram saken mer medialt och på ett sätt som manat till politiska ställningstaganden och till handling. Men i stället har det varit tyst.
Om det politiska engagemanget ska lockas fram igen, så kan man hoppas att någon också skriver ett nytt manifest. Utan några liknelser i övrigt med en utdöende ideologi så kunde manifestet gärna innehålla följande, modifierade uppmaning: Politiker i bägge länder – förenen eder!
