Kort sagt: Ibland känns avståndet över Öresund betydligt längre än Öresundsförbindelsens 16 kilometer – inte minst när det gäller nivån i den politiska debatten. Den senaste veckan har både svenska och danska ministrar diskuterat viktiga frågor om högre utbildning och forskning. Men medan videnskabsminister Helge Sander i Danmark fått ett kreativt och modigt förslag på sitt bord – att skapa ett danskt elituniversitet av MIT-klass genom att slå samman de nuvarande i Köpenhamnsregionen – har Sveriges utbildningsminister Leif Pagrotsky ägnat sig åt att försvara besparingar i det svenska universitetssystemet, något som han hävdar aldrig har ägt rum.
Av Thomas Frostberg
Skapandet av en MIT-liknande elitinstitution i Danmark är den hetaste frågan inom utbildnings- och forskningsområdet i Danmark just nu. Det skulle ske genom en sammanslagning av institutioner som Danmarks Tekniske Universitet, Handelshøjskolen i Köpenhamn, Danmarks Farmaceutiske Universitet, IT-Universitetet och Forskningscenter Risø, enligt ett förslag som nyligen hamnade på videnskabsminister Helge Sanders bord.
Förutom en ren sammanslagning finns också idén att öppna upp för privata investeringar i en sådan elitinstitution.
Helge Sander har omedelbart uttalat sig positivt om tanken att skapa en dansk spjutspets i den internationella konkurrensen inom vetenskap och innovationer. En diskussion ska inledas med berörda institutioner.
Samtidigt har den heta diskussionen i svensk utbildningspolitik senaste veckan gällt anslagen per student till svenska högskolor och universitet. Från lärosätenas sida hävdas att resurserna minskat, genom att expansionen av studieplatser inte följts av lika mycket pengar. Följden är att studenter godkänns på kurser, trots att de inte nått tillräcklig kunskapsnivå – men universiteten är tvungna att få tillräckligt många studenter genom examen för att inte förlora ytterligare anslag.
Utbildningsminister Leif Pagrotsky har å sin sida hävdat att universiteten räknar fel, att de i själva verket har fått mer pengar, men att resurserna gått till lokaler och högre lärarlöner i stället för bättre utbildningskvalitet.
Så mycket kan det alltså skilja mellan två grannländer: I Danmark förs en visionär debatt om hur man skapar utbildning och forskning av världsklass. I Sverige kan universiteten och den ansvariga ministern inte ens enas om enkel matematik kring anslagen per student.
Det är lätt att skratta åt den dråpliga situationen, men på sikt är frågan högst allvarlig – inte minst här i Öresundsregionen. Om Danmark går vidare med sina MIT-planer, medan Sverige mest ägnar sig åt internt gnabb, kommer Skåne hamna på efterkälken i utvecklingen av Öresundsregionens styrkeområden inom vetenskap och innovationer.
Till viss del kan glappet kanske överbryggas via samarbete inom Öresundsuniversitetet, men eftersom det rör nationell stolthet och prestige i en global konkurrens kommer den danska regeringen knappast putta in några större summor i samarbeten som även kommer den skånska sidan till del – med mindre än att den svenska regeringen är beredd att göra motsvarande finansiella insats.
Det senare känns just nu väldigt avlägset, även om det finns positiva undantag som gårdagens nyhet om att Lunds universitet får fem av totalt 18 strategiska forskningscentra, som utpekats av Stiftelsen för Strategisk forskning. Det ger Lund nära 200 miljoner kronor, eller en fjärdedel av den totala potten och därmed mest i Sverige.
Det finns inget enkelt svar på frågan, men den måste lösas:
Hur får vi upp svensk utbildnings- och forskningspolitik på samma visionära nivå som den danska? Det är en ödesfråga inte bara för Skåne, utan för Sverige och hela Skandinavien.
FOTNOT:
MIT står för Massachusetts Institute of Technology i USA.
