Kort sagt: När näringslivet samlades till gala i Stockholm i går för att dela ut pris till Årets entreprenör i Sverige stod – tro det eller ej – skatter för småföretagare högt på agendan.
Mellan intervjuer och presentationer med svenskt näringslivs mäktigaste man, Jacob Wallenberg, och Icon-ikonen Johan Staël von Holstein, såg sig arrangörerna tvungna att spränga in en halvtimme om de nya skatteregler som (troligen) träder i kraft om en dryg månad.
Det säger något om sjukdomstillståndet i svensk näringspolitik, när inte ens en gala för att hylla entreprenörshjältarna kan hållas fri från allt vad skatteproblematik heter.
Av Thomas Frostberg
Till alla våra danska läsare vill jag börja med ett beklagande – denna veckas snabbanalys kommer att vara fullständigt obegriplig för er. Inte för att den handlar om Sverige, utan för att de svenska skatterna på företagsområdet i centrala delar är helt obegripliga. Ändå blir det inga verkliga ändringar i systemet, trots att även små justeringar skulle kunna åstadkomma underverk som ökar tillväxten och minskar arbetslösheten.
Men denna analys ska inte handla om detaljer, som vilka paragrafer som borde förändras för att skapa fler företag. Den handlar i stället om att hela sättet som den svenska närings- och skattepolitiken är utformad på är absurd – och det är dessa absurditeter som kommer vara obegripliga för er läsare i Danmark, för det går faktiskt inte att tro att det är sant!
De båda studentkamraterna Lena och Lars från Ekonomihögskolan i Lund väljer efter examen varsin karriärbana. Lena startar ett innovativt och högteknologiskt företag, som genom egenutvecklad och patentskyddad teknik ska tjäna pengar på licensaffärer. Hon anställer bara ett fåtal personer, eftersom fler inte behövs för att snurra runt den licensintäktsbaserade affärsmodellen. Samtidigt sparar bolaget vinsterna och bygger upp en stabil kassa för framtida expansionsplaner, bland annat kring nya produktområden.
Studiekamraten Lars väljer i stället att ta jobb på Skatteverket. Han granskar ägarledda småföretag och får upp ögonen för Lenas bolag, som i Skatteverkets ögon har alldeles för mycket pengar i kassan. Har man så mycket pengar så borde de delas ut – alltså är det egentligen Lenas privata pengar, som hon låtit bli att ta ut för att undgå privat förmögenhetsskatt. Pang, myndigheten slår till och eftertaxerar Lena privat för förmögenheten, plus en straffavgift för att hon försökt gömma undan pengarna. Bolagets förklaringar om framtida expansionsplaner väger lätt – för i Sverige anser Skatteverket att deras tjänstemän är bättre lämpade att bedöma vilket kapital ett företag behöver i kassan, än företagsledningen och bolagsägarna själva.
Jo, ni läste rätt – Lars, som valt att ta jobb på Skatteverket, anses mer kompetent än Lena att bedöma vilka pengar hennes bolag behöver för att kunna expandera. All respekt för Skatteverkets handläggare, det är trots allt inte de som bestämt reglerna. Och vissa begränsningar behövs alltid för att stoppa de värsta fifflarna.
Huvudproblemet är att hela undertonen i reglernas utformning bygger på misstanken om att alla företagare antingen redan är – eller annars är på god väg att bli – skurkar, som kommer att ta varje chans att roffa åt sig pengar.
Samma sak med de så kallade 3:12-reglerna, som går ut på att hindra småföretagare från att ta ut pengar från sina bolag som lägre beskattad kapitalinkomst (30 procents skatt), i stället för som högre beskattad inkomst av tjänst (50 procents skatt eller mer). Eftersom det finns en uppenbar skattevinst att göra, måste det stoppas! Även om det går ut över tillväxten, genom att mindre pengar kan plockas ut från befintliga företag för att investeras i nya bolag.
De förändringar av 3:12-reglerna som planeras från årsskiftet innebär både förbättringar och försämringar, men återigen bygger de på samma grundläggande feltänk – hur hindrar vi att någon som driver företag faktiskt också kan tjäna en slant på det? Att regeringen dessutom lägger en proposition, som ska antas av riksdagen den 14 december, för att börja gälla 1 januari (om den går igenom) är en direkt förolämpning mot hela småföretagarvärlden. Och självklart uppmuntrar det till skatteplanering under årets sista två veckor, precis det som regeringen hela tiden vill förhindra.
Det här handlar inte bara om höger eller vänster i politiken, om nu någon tror det, utan om ett systemfel i hela den svenska inställningen till företagande. Det framgår till exempel av att vänsterpartiets Per Rosengren står för en mer småföretagarvänlig linje än näringsminister Thomas Östros. Men allra tydligast – på gränsen till schizofrent – blir skillnaderna efter att i onsdags kväll ha lyssnat på Ilmar Reepalu, socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Malmö, när han invigningstalar på stiftelsen Drivhusets 5-årsjubileum. Drivhuset ska hjälpa studenter vid Malmö högskola att omvandla sina idéer till nya företag och Ilmar betonar med kraft att fler nya och innovativa företag är grunden för Malmös framtida tillväxt.
Samtidigt visar hans partikamrater i regeringen i praktisk handling att skattesystemet går före tillväxten. När jag frågar Ilmar om han verkligen är medlem i samma parti som Östros, Nuder och de andra – svarar han diplomatiskt, att deras uppgift är mycket svårare: De måste ta hänsyn till mer än tillväxten, bland annat Skatteverket.
Jag agerar bara utifrån hur jag ser problemet förklarar Ilmar.
Och det är just det som är poängen – ska något bli bättre på tillväxtområdet, så gäller det att börja med att lösa upp de hinder som finns, inte att fokusera på hur man ska begränsa möjligheterna. Skulle någon råka bli rik på kuppen, så är det väl bara att gratulera till att Sverige fått ännu en framgångsrik småföretagare. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
