Kort sagt: Fortfarande fem år efter invigningen av Öresundsbron är regionens eget barriärrev i det närmaste orört. Det handlar om alla de små och stora barriärer som lägger hinder för en snabbare integration mellan Sverige och Danmark. Allt från enskilda personer till kulturverksamheter och större företag påverkas dagligen.
En genomgång av några viktiga barriärfrågor visar att förvånansvärt lite faktiskt har hänt under de senaste fem åren.
Av Thomas Frostberg
I oktober 2002 publicerade Rapidus en snabbanalys med tio konkreta barriärproblem, som ett bidrag till det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet 2003 (se länk nedan till artikeln). Temat för ordförandeskapet var integration och förväntningarna höga på vad som skulle åstadkommas.
Den stora nyheten blev det nya skatteavtalet mellan Sverige och Danmark som slöts i oktober 2003. Men i praktiken löste det inte särskilt många problem för enskilda pendlare, utan handlade främst om en omfördelning av skattepengar mellan länderna. Tvärtom har skatteavtalet snarast varit något av en backlash för Öresundsregionen, genom att det på regeringsnivå råder en uppfattning att alla problem nu är lösta.
En genomgång av de tio barriärerna i vår snabbanalys från 2002 visar att de allra flesta består än idag. De förändringar som skett har i huvudsak bestått i mjukare tillämpningar av regler och lagar, efter överenskommelser mellan myndigheter i Danmark och Sverige. I praktiken innebär det att vardagen blivit lite enklare för Öresundsmedborgarna, men de är beroende av undantag och dispensansökningar, vilket skapar en grundläggande osäkerhet. Konkreta förändringar av regelverken har det nämligen varit dåligt med.
Bland de problem som kvarstår finns bland annat extra avgifter för danska arbetsgivare som anställer personer bosatta i Sverige, om dessa också extraknäcker för något företag på hemmaplan. Det utlöser svenska arbetsgivaravgifter även på den danska lönen, vilket har fått Helsingørs kommun att i skriva in ett förbud mot extraknäck i anställningsavtal med personer som bor i Sverige. För kulturarbetare och restaurangpersonal, som ofta har jobb på båda sidor av Sundet parallellt, innebär det att arbetskraften från Sverige blir betydligt dyrare än den som bor i Danmark. Trots att myndigheterna just har avslutat en översyn av regelverket har det inte lett till några förändringar.
Utomeuropeiska medborgare som bor i Sverige kan inte direkt ta arbete i Danmark, utan måste ansöka om arbetstillstånd först. Det drabbar bland annat den stora gruppen invandrare i Malmö och stänger dem ute från Öresundsintegrationen.
Svårigheten att betala med annat än danska bank- och kreditkort i Danmark består, liksom den extra utlandstaxa som banker, teleoperatörer och posten tar ut för kommunikation över Öresund.
Inte heller på mediemarknaden har barriärerna rivits, utan respektive sidas rapportering av exempelvis politiska konflikter präglas av en nationellt färgad vinkling. Så länge dessa bilder inte möts fortsätter regionen vara delad, eftersom dess medborgare lever med delvis olika verklighetsbilder.
Taxorna på Öresundsbron är, trots ett väsentligt bättre rabattsystem, fortfarande för höga. Efter prissänkningarna på Stora Bält-bron bör motsvarande göras på Öresundsbron.
Och så vidare…
Listan kan göras lång och visar med deprimerande tydlighet att väldigt lite har hänt på integrationsområdet. Trots det ökar rörelserna i regionen, men det kunde varit betydligt bättre. Det hade inte bara Öresundsregionen, utan hela Sverige och Danmark, tjänat på genom ökad tillväxt.
Det är svårt att förstå varför inte mer har hänt, varför den politiska processen tycks ha stannat upp på integrationsområdet. Skatteavtalet från 2003 är en förklaring, eftersom det tillåtits dölja att det finns fler problem att ta tag i. Öresundsområdet och integrationsfrågorna har helt enkelt hamnat utanför den politiska hetluften.
Nu finns chansen att i samband med Öresundsbrons femårsjubileum åter dra blickarna mot regionen. För att sätta ny fart på den politiska processen räcker det inte med att låta berörda fackministrar som finansministrarna och Öresundsministrarna träffas, utan det krävs att frågorna hamnar högre upp på den politiska agendan. Enda vägen till verklig förändring är ett statsministermöte med Öresundsregionens utveckling som enda fråga på dagordningen.
Och för att mötet inte bara ska bli en artig middagskonversation föreslår Rapidus att Anders Fogh Rasmussen och Göran Persson möts i ett för ändamålet inhyrt tält, som rests på Pepparholm. Villkoret är att de inte får lämna tältet förrän de presterat ett gemensamt handlingsprogram för Öresundsregionen i tio punkter, som ska genomföras med högsta prioritet. De får gärna ringa en vän (finansministern) eller ta hjälp av en livlina (Öresundsministern), precis som i ett känt TV-program. Men de får inte gå därifrån utan att båda två känner sig som vinnare.
Först då kan regionen räkna med jackpot!
