Kort sagt: Den danska regeringens nya strategi kring innovationer och högteknologi – Fokus på framtiden – som presenterades i veckan har stora förutsättningar att leda till önskat resultat. Dessutom kan den bli en förebild för andra länder i arbetet med samma frågor.
Videnskabsminister Helge Sander och hans tjänstemän har nämligen förstått att kombinera spjutspetskunnande inom nya teknikområden med traditionella näringsgrenar, där landet redan står starkt.
Av Thomas Frostberg
När regeringen Fogh Rasmussen i början av året presenterade sin plan på en Högteknologifond med 16 miljarder danska kronor i kassan lät kritiken inte vänta på sig. I ett land där näringslivet för många fortfarande är synonymt med lantbruk, livsmedel och vindmöllor ville regeringen nu stödja spetsforskning och innovationer inom bioteknik, nanoteknik samt informations- och kommunikationsteknik. Gammalt ställdes mot nytt i debatten.
Under våren har planerna på Högteknologifonden konkretiserats och i tisdags presenterade statsministern, på en toppledarkonferens hos Dansk Industri i Köpenhamn, visionen för ett högteknologiskt Danmark.
I visionen bryts de tre nya teknikområdena mot de näringsgrenar där Danmark redan har en ledande position. Motivet är, helt riktigt, att en lång rad länder redan kämpar om ledartröjan inom bioteknik, nano och IT. För att Danmark ska få ett verkligt lyft gäller det att fokusera på områden där forskningen kan omsättas kommersiellt och därmed få en effekt på den ekonomiska utvecklingen.
De fyra delvisioner där nano, bioteknik och IT kommer in på olika sätt är Bedre mad og medicin til et langt og godt liv, Viden på rette tid og sted, Fremtidssikker energi til den rigtige pris och Nye materialer med uanede muligheder.
Det är inte bara kombinationen av traditionella branscher och ny teknik som gör framtidsvisionen intressant, utan också det sätt regeringen prioriterar hur pengarna från Högteknologifonden ska användas.
1) Satsningarna ska vara långsiktiga och massiva. Det är inte fråga om medel som ska förhandlas fram i varje års budget och pengarna ska inte spridas i många småpotter, utan istället ges rejäla tillskott till uppbyggnad av forskningsmiljöer i världsklass.
2) Trots det just nämnda är stödet inte förbehållet stora företag och universitet, utan Högteknologifonden kommer att ha en uttalad inriktning mot små och medelstora företag, som annars inte hade haft möjlighet att bedriva forskning eller ta till sig nya vetenskapliga rön.
3) Det handlar inte om ensidiga statliga bidrag, utan kravet är att ansökningarna gäller långsiktiga samarbeten mellan privata och offentliga aktörer. Därför ska också fondens styrelse domineras av personer med bakgrund i näringslivet.
4) De fyra delvisionerna är tydligt kopplade till många människors vardag, vilket gör det lättare att få folkligt stöd för satsningen än om det bara handlat om futuristiska high-tech-projekt.
Sammantaget är det inte särskilt förvånande att visionen hyllas av näringslivet, men i en jämförelse med Sverige är skillnaden slående. Statsminister Anders Fogh Rasmussen presenterade själv visionen inför den samlade danska näringslivseliten – och möttes av rena halleluja-stämningen. När näringsminister Leif Pagrotsky och forskningsminister Thomas Östros presenterade den svenska regeringens innovationsstrategi före sommaren gjordes det på en presslunch och näringslivets reaktioner var över lag negativa. (Rapidus kommer i en senare snabbanalys tillbaka till den svenska innovationsstrategin.)
Några kritiska invändningar kan ändå göras mot det danska visionsdokumentet, men det handlar främst om vad som kan göras ännu bättre.
– Högteknologifondens bidrag kommer, jämfört med vad som redan satsas på forskning och utveckling inom bland annat privata företag, ändå att vara blygsamt. Det är bara avkastningen på de 16 miljarderna som ska delas ut årligen. Förhoppningsvis kan fondens medel fyllas på ytterligare på sikt.
– Det saknas ett regionalt perspektiv i visionerna. Medan Anders Fogh Rasmussen som en del av visionen ska driva innovationsfrågorna även i EU-sammanhang saknas ett nordiskt samarbetsperspektiv. Utan att vara Öresundsfanatiker är det bara att konstatera att Öresundsregionen vore en utmärkt utgångspunkt för ett samarbete kring entreprenörskap och innovationer, där EU sedan kan bli nästa naturliga steg. Potentialen i regionen är fortfarande sparsamt utnyttjad – utom i de politiska högtidstalen.
– Slutligen behövs förbättringar på det personliga planet. Det handlar bland annat om höga skatter som avskräcker danska forskare och företagsledare från att flytta hem igen efter att ha prövat lyckan i exempelvis USA. Samtidigt riskerar den skärpta immigrationspolitiken att avskräcka utländska forskare och företagare från att söka sig till Danmark, på samma sätt som hårdare byråkrati håller utländska gästforskare borta från amerikanska universitet sedan 11 september-dådet – något som istället gynnat bland annat grannlandet Kanada.
Med dessa invändningar är slutsatsen klar:
Visionen för ett högteknologiskt Danmark är mycket lovande.
