Kort sagt: De första resultaten av Medicon Valley Academys arbete med en innovationsstrategi för Öresundsregionen är intressanta, men inte särskilt nydanande. Behovet av mer pengar till kommersialisering av forskningen, ökat samarbete mellan regionens aktörer på området och skattelättnader för unga innovationsbolag har vi hört om förr.
Den verkligt strategiska frågan – hur få ansvariga politiker att agera och investera? – lämnar strategigruppen inget svar på.
Av Thomas Frostberg
MVA:s försök att gå från att vara en intresse- och nätverksorganisation för sina medlemmar till att också bedriva lobbyarbete i viktiga politiska frågor är lovvärt. Hittills har organisationens kontakter ansetts hyfsat goda inom dansk politik, men begränsade i motsvarande svenska sammanhang.
För att råda bot på det värvades Stina Gestrelius, tidigare forskningsdirektör på Malmöbolaget Biora, till vice VD med särskilt ansvar för MVA:s svenska lobbyarbete. Hon har tidigare suttit i styrelsen för MVA och känner organisationen väl. Det finns därför förväntningar på snabba resultat.
Risken är dock uppenbar att arbetet även i fortsättningen går trögt, så länge ingen analyserar varför den politiska sfären är så ointresserad av innovationsfrågor, kommersialisering av forskning och förbättrade företagsvillkor.
Kunskapen om behoven kan omöjligt saknas hos centrala politiker och departementstjänstemän. Det produceras mängder av högt kvalificerad forskning i Skandinavien, men vi förmår inte omsätta den i praktisk nytta i form av kommersiella företag och därmed ekonomisk tillväxt.
Även budskapet att en statlig investering på innovationsområdet betalar sig själv över tiden bör ha gått fram med tydlighet. Ändå händer ingenting.
Problemet ligger inte i att få fram budskapet. Svårigheten är att vinna gehör för förslagen. Eller enklare uttryckt: VAD som behöver göras står klart och behöver inte utredas ytterligare. Frågan är HUR man ska få något gjort, när inte ens goda argument biter.
Dagligen kräver olika intresseorganisationer och opinionsbildare mer pengar till än det ena, än det andra. Universiteten vill ha mer pengar till grundutbildningen, entreprenörerna efterlyser statligt riskkapital och senast i går krävde en forskare tio miljarder kronor till en satsning inom biomedicin. Politikerna drunknar i kostnadskrävande förslag som alla utmålas som självfinansierade på tio års sikt. Om MVA ska lyckas få genomslag för sina idéer krävs alltså något mer än bara ännu mer statistik och fler goda argument. Tyvärr saknar det första utkastet till innovationsstrategi och rekommendationer, som presenterades på årsmötet i veckan, helt detta perspektiv.
Svårigheterna med att få gehör för ett mer innovationsvänligt skattesystem är närmast identiska, fast värre med tanke på att den svenska regeringen är på väg att genomföra en entreprenörsfientlig omläggning av förmögenhetsskatten.
Det är alltid bekvämt att lägga skulden på andra, framför allt på rikspolitiker. Men samma slags problem gäller för det område där regionens aktörer faktiskt skulle kunna åstadkomma en förändring på egen hand. Enligt strategigruppens ordförande Mikael Ørum finns i dagsläget 15-20 innovationsaktörer på var sida av Öresund. I verkligheten är de ännu fler om man vidgar definitionen något. Att det krävs större samordning är uppenbart för alla inblandade och känt sedan länge. Ändå händer inget revolutionerande på det här området heller.
Alla pratar om samarbete, samordning och integration – men det stannar vid prat. Även här måste MVA fokusera mer på HUR en förändring ska åstadkommas än på VAD som behöver göras. Kan man inte klara det på hemmaplan är det omöjligt att begära av politiker i regering, folketing och riksdag att de ska begripa bättre.
