Kort sagt: I både Sverige och Danmark råder en överdriven tilltro till det amerikanska systemets förmåga att ge oss idéer och metoder för att öka innovationskraften i Norden. Problemet med alla sådana jämförelser är att de grundläggande förutsättningarna är väsensskilda vad gäller hur samhällena är uppbyggda.
Ett innovationssystem som borde ligga närmare till hands att studera är därför det kanadensiska, där man sedan några år tillbaka genomför en offensiv innovationsstrategi. Målet är bland annat att minska utflyttningen av kanadensiska forskare och samtidigt kunna locka över europeiska forskare och företag.
Av Thomas Frostberg,
på resa genom Kanada
Kanada kom på första plats när konsultfirman KPMG i veckan presenterade en åtta månader lång studie av kostnaderna för att etablera ett nytt företag i G7-länderna. Europeiska företag som funderar på en etablering i Nordamerika kan spara nära tio procent på att placera kontoret i Kanada istället för USA. Än mer intressant för Rapidus läsare är att kostnadsfördelen är ännu högre inom forskningsintensiva branscher, bland annat bioteknik och kliniska prövningar.
Det är därför knappast en slump att Ericsson som en del av sitt globala sparprogram har koncentrerat mycket av sin forskning och utveckling i Nordamerika till Montreal i östra Kanada, där bolaget har 1.300 anställda. I samma område bedriver läkemedelsföretaget Lundbeck ett nära forskningssamarbete med universiteten.
Bakom utvecklingen finns en bredare förklaring än bara kostnadsfördelar. Den kanadensiska regeringen har inlett en offensiv satsning på innovationsområdet för att göra landet konkurrenskraftigt i ett internationellt perspektiv. Utgångspunkten är inte helt olik den utmaning som såväl Göran Persson som Anders Fogh Rasmussen står inför i sina försök att skapa innovation och ökad tillväxt. Kanada har ett välutvecklat socialt trygghetssystem, hög utbildningsnivå, men också problem med brain-drain när forskare flyttar till USA för att få bättre resurser till sin forskning.
Några åtgärder i den kanadensiska modellen är särskilt relevanta att peka på som möjliga förebilder, fullt tänkbara att överföra till innovationspolitiken i Sverige och Danmark.
1) För att bromsa utflyttningen av forskare har regeringen inrättat Canada Foundation for Innovation. Till skillnad från mer traditionella forskningsfonder är syftet uteslutande att bidra till investeringar i universitetsforskningens infrastruktur, det vill säga avancerad utrustning och laboratorier. Under de senast fem åren har CFI investerat omkring två miljarder kanadensiska dollar (motsvarande drygt tio miljarder svenska kronor) tillsammans med ungefär lika mycket till från privata finansiärer.
Tanken är att ge bästa möjliga förutsättningar för högteknologisk forskning, utan att pröva varje enskilt forskningsprojekt som ska bedrivas med maskinerna. Däremot väger det tungt hur väl utvecklat samarbetet är med det privata näringslivet och vilken potential som finns för kommersialisering av resultaten.
2) För att även stimulera forskning i näringslivet och bildandet av forskningsbolag har kanadensiska företag rätt till skatteåterbäring för sina forsknings- och utvecklingskostnader, även om de inte har gjort några beskattningsbara vinster ännu. (Ordinarie avdrag kommer utöver detta.) Pengarna betalas helt enkelt ut som en check från skattemyndigheten. Nivåerna varierar beroende på provins och storlek på företag, men det är snarare regel än undantag att minst halva forskningskostnaden subventioneras av samhället. Regeringens inställning är att de minskade skatteintäkterna från företagen snabbt hämtas in genom att fler personer är i arbete och betalar skatt.
För att ytterligare stimulera nystart av företag har små bolag lägre skatt än stora bolag, upp till en viss vinstnivå.
3) Eftersom Kanadas styre bygger på ett system med inflytelserika provinser finns inget nationellt system för hur universiteten hanterar forskarnas rättigheter till sina forskningsresultat. Universiteten bestämmer själva och olika modeller praktiseras över landet med såväl hela äganderätten till forskaren som till universitetet, och olika slags kombinationer. Det mest framgångsrika universitetet i fråga om avknoppningar, University of Waterloo söder om Toronto, låter forskaren behålla alla rättigheter. Det finns inga studier som visar vilken modell som är mest framgångsrik, utan det mesta talar istället för att universitetens inställning till kommersialisering och tillgång till effektiva tech transfer-kontor spelar en avgörande roll.
Den stora variationen av modeller gör det i vilket fall till ett utmärkt studieobjekt när den svenska regeringen nu ska utreda överföring av äganderätten från forskarna till universiteten. Även för den danska universitetsvärlden, där reglerna redan ändrats, finns erfarenheter att hämta kring hur stödsystemet ska utformas på bästa möjliga sätt.
Dessa och flera andra frågor får dessutom ökad aktualitet när EU och Kanada i nästa månad undertecknar ett avtal som ska öppna för ökad handel och samarbete över Atlanten.
Fotnot. KPMG-studien som refereras i inledningen heter Competitive Alternatives och genomförs vartannat år. 17 branscher har studerats utifrån 27 olika kostandsfaktorer som är förknippade med att starta och driva ett företag under tio års tid.
Den nya rapporten omfattar G7-länderna samt Australien, Island, Luxemburg och Nederländerna. Varken Sverige eller Danmark medverkar.
Hela studien finns på www.competitivealternatives.com.
