Kort sagt: Gårdagens utspel från forskningsminister Thomas Östros om att avskaffa det så kallade lärarundantaget, som ger svenska universitetsforskare äganderätten till sina forskningsupptäckter, är på många sätt riktigt – men helt otillräckligt.
En sådan regeländring är bara en grundförutsättning för ökad kommersialisering av akademisk forskning. Om något ska ändras i praktiken krävs också att universiteten får resurser och incitament att jobba aktivt med avknoppningar och tech transfer.
Av Thomas Frostberg
Det kan låta dramatiskt att staten ska ta ifrån forskarvärlden dess äganderätt till forskningsresultaten, men det är ett steg i riktning mot de system som redan råder i många andra forskningsintensiva länder, bland annat Storbritannien och USA. Danmark tog steget redan för något år sedan.
I praktiken handlar det om att forskaren ska dela rätten till resultaten med sitt universitet eller högskola, men fortfarande ha chans till en rejäl ekonomisk vinst vid en framgångsrik avknoppning. Tanken är att öka universitetens och högskolornas ansvar och motiv att engagera sig i kommersialiseringsprocessen, ett område som varit minst sagt eftersatt hittills. För forskarna ökar stödet och därmed också chansen att lyckas med ett avknoppningsföretag. Dessutom blir avknoppningsfrågan inte ensamt beroende av forskarens vilja (eller ovilja) att bli företagare, utan universiteten får uppgiften att agera mäklare via tech transfer-kontor.
Bristen i Östros utspel på DN Debatt igår och inriktningen på den utredning som departementet nu tillsätter är att han tycks tro att allt kommer att hända av sig själv, bara reglerna om äganderätten ändras. I själva verket är det bara en startpunkt som ger nya förutsättningar att arbeta med kommersialisering av forskningsresultaten. För att det också ska få någon effekt i praktiken krävs att universitet och högskolor får resurser och incitament att arbeta aktivt med frågorna. Några faktorer är här helt avgörande:
* UPPDRAGET. Universiteten måste få ett mer formellt och uttalat uppdrag från statsmakten att arbeta med kommersialiseringsfrågorna. Det ryms visserligen redan inom det som brukar kallas den tredje uppgiften, det vill säga samverkan med och kunskapsöverföring till det omgivande samhället, men uppdraget måste formuleras betydligt mer konkret och lyftas fram som ett högt prioriterat område.
* EKONOMIN. För att arbeta med kommersialisering av forskningsresultat på ett professionellt sätt krävs andra ekonomiska resurser. Satsningarna konkurrerar i dag budgetmässigt med andra uppgifter och är svåra att motivera, eftersom avkastningen från framgångsrika avknoppningsföretag inte ger pengar tillbaka till universiteten. En ändring av lärarundantaget skulle förbättra situationen, men eventuella vinster dröjer många år. För att verkligen få fart på verksamheten krävs nya anslag för att sätta upp välfungerande tech transfer-kontor som kan agera agenter och leta efter forskningsresultat med kommersiell potential. Dessutom måste universitetens klent rustade holdingbolag få ett rejält tillskott i kassan, så att de kan ta mer än dagens symboliska andelar i sina portföljbolag. Lunds universitets holdingbolag startade med ynka tio miljoner i kassan, men skulle i praktiken behöva det tiodubbla för att förverkliga Östros förhoppningar om ökad tillväxt.
* INCITAMENT. Vidare måste universitet och högskolor få incitament att arbeta med avknoppningsfrågorna. Det är märkligt att anslagen till grundutbildningen styrs av hur många studenter som fullföljer sina utbildningsprogram, medan det universitet som knoppar av flest framgångsrika företag inte får högre anslag till sin forskningsverksamhet. Här måste Thomas Östros ta sig en rejäl funderare.
* SAMORDNING I REGERINGEN. Samtidigt som Östros lanserar sina idéer för att öka kommersialiseringen av forskningsresultat låter hans regeringskollega näringsminister Leif Pagrotsky utreda hur det statliga riskkapitalet till bolag i tidigt skede ska kunna fungera bättre. Verksamheten i Industrifonden, Teknikbrostiftelserna och Almi kommer att samordnas på ett eller annat sätt. Det är obegripligt att förhandlingsmannen Claes de Neergaard i det sammanhanget inte fått i uppdrag att också utreda rollen för universitetens holdingbolag. Det kommer även i fortsättningen att finnas olika stödaktörer för avknoppningsbolagens olika skeden, men det är av avgörande betydelse att vi får ett system som hänger ihop hela vägen.
Thomas Östros har satt ljuset på en viktig fråga för att skapa mer tillväxt, men han duckar när det gäller de svåra hindren för att förverkliga visionerna.
