Kort sagt: De skandalösa turerna inom Skandia är inte bara ett problem för bolagets aktieägare och pensionssparare – i förlängningen skadas även det övriga näringslivet, ner till minsta småföretag, när bilden av företagaren blir synonym med fifflaren.
Att kräva moralisk uppryckning inom näringslivet kan verka som att slå in öppna dörrar, men det är lång väg kvar innan problemen tas på allvar. I många företag betraktas det till exempel fortfarande som illojalt att slå larm om oegentligheter.
Av Thomas Frostberg
Det vore naivt att tro att Skandiachefernas beteende är en isolerad företeelse hos en liten klick fartblinda toppdirektörer. Tvärtom, problemet är mer utbrett än man kan tro.
Ständigt återkommande rankinglistor över de mest välbetalda cheferna i olika branscher och yrkeskategorier driver fram stegrade lönekrav, eftersom pengar till slut blir den enda objektiva måttstock som återstår. Man hinner inte längre sätta sig in i betydelsen av andras jobb och deras inflytande, det gäller bara att komma först fram till vattenhålet. Och när pengar inte räcker ska det vara flotta våningar, lyxrenoveringar och andra fantasifulla förmåner.
Det går alltid att skylla på oklara regler, gråzoner och att det handlar om nödvändiga förmåner för att behålla toppchefer i olika bolag. Men ofta behövs bara en halvsekund för att det sunda förnuftet ska avslöja att det handlar om enskilda chefers bästa, inte bolagens eller aktieägarnas.
Problemet är att varningssystemen är för svaga. Den som upptäcker fiffel råkar ofta själv ut för anklagelser om att vara illojal mot arbetsgivaren, när det i själva verket är tvärtom. En panisk rädsla för att bolagets varumärke ska skadas om affären läcker ut gör att ilskan riktas mot budbäraren, i stället för mot den som kanske rent av gjort sig skyldig till brott.
De flesta bolag saknar en kultur som uppmuntrar och belönar den som vågar protestera mot fusk och fiffel. Hur många gånger ord som öppenhet, ärlighet och pålitlighet än nämns i policydokumenten så vet de anställda vad som gäller i praktiken. Annars hade myglet i Skandia aldrig kunnat pågå så länge, för givetvis fanns det många fler som visste vad som pågick.
Det finns bara en väg framåt: Sluta sopa problemen under mattan! Ställ fifflare till svars, även rättsligt om det behövs. Sluta ge goda vitsord till personer som tvingats säga upp sig efter avslöjanden om fusk. Och belöna inte klåpare med fantasisummor i avgångsvederlag.
I förlängningen är det också ett problem som samhället måste medverka till att lösa. Eftersom rättsmaskineriet inte klarar av att hantera ens dagens anmälningar om ekonomiska brott drar sig många för att göra en anmälan, då utredningstiden är flera år. Dessutom gör framför allt den svenska arbetsrätten det näst intill omöjligt att tvångsvägen göra sig av med anställda som uppträtt olämpligt. I kombination med rättsväsendets långsamma handläggning tvingas de flesta företag göra upp i godo.
Vad har det nu med Rapidus bevakningsområde, tillväxtföretagen i Öresundsregionen, att göra?
Ett direkt problem är hur mindre bolag ska försäkra sig mot risken att värva utslängda lurendrejare. Dessa bolag har sällan vanan att rekrytera och har inte råd att anlita proffs för arbetet. Det är möjligt att storföretag kan sluka en viss andel olämpliga personer bland sina anställda, men det är lätt att föreställa sig katastrofen för ett bolag i forskningsparken Symbion eller Ideon som tar in en av dessa personer på en ledande post.
En annan effekt är att det blir svårt för unga bolag att värva verkliga toppkrafter när de ekonomiska kraven ständigt sätter nya rekord. Visserligen har löneanspråken blivit mer rimliga de senaste två åren, men återkommande exempel på överdrifter kommer att göra det svårt att hålla igen när konjunkturen vänder upp på nytt.
Det är mycket positivt att frågor om etik och moral i näringslivet diskuteras mer öppet, men det krävs betydligt större doser av civilkurage för att åstadkomma någon verklig förändring.
