Kort sagt: Det är för lågt i tak i den danska eurodebatten. De breda, ideologiska perspektiven finns inte med. Det numera överväldigande flertalet för en dansk euroanslutning hämmas av att anhängarna har begränsat debatten till att handla om marginella procentfördelar med euron, bland annat i Öresundsregionen.
Danskarna har förlorat det politiska perspektivet kring den inre marknaden och därför har de pressade euroanhängarna i Sverige inte kunnat hämta mycket hjälp från Danmark.
Av Keld Broksø
Medan Sveriges euroanhängare utkämpar en sista, förtvivlad kamp för att överbevisa svenskarna om att rösta ja till euron den 14 september, så är det tid för självrannsakelse hos det överväldigande, parlamentariska flertalet som är för euron i danska folketinget.
Enligt opinionsundersökningarna har folketingsledamöterna gjort ett bra jobb på den danska sidan: Även om Danmark röstade nej till euron för tre år sedan så har den danska folkomröstningen vänts till fördel för euron. Ändå lämnar man Sverige i sticket.
Var är busskaravanerna mot Sverige med framstående danska politiker som statsminister Anders Fogh Rasmussen, näringsminister Bendt Bendtsen och profilerade parlamentariker som Torben Lund och Ole Andreasen?
Varför har de inte varit ute på svenska torg och i TV-studior för att förklara idén bakom euron – nämligen att vi önskar en samlad, europeisk inre marknad, som kan skapa tillväxt i hela Europa med effekt inte minst hos oss i Danmark och Sverige?
Svaret är lika uppenbart som det är felaktigt: Man bör inte blanda sig i ett annat lands folkomröstningar, motiveras den danska beröringsångest som råder kring den svenska eurodebatten.
Just när det gäller euron bör grannländerna dock stoppa undan konflikträdslan. Euron är inte bara ett nationellt intresse för ett enskilt land, utan tvärtom ett samlat europeiskt projekt som framför allt Öresundsregionen skulle få enorm nytta av. Med den bakgrunden ställde sig Rapidus redan i samband med den danska folkomröstningen bakom euron, men det måste samtidigt erkännas att de omfattande diskussionerna om procentvinster som det viktigaste argumentet för euron har hamnat för mycket i förgrunden. Även om motiven må ha varit ädla så ligger en del av skulden till eländet i diverse rapporter och uttalanden från danska organisationer som Dansk Industri, Handel Transport og Service (HTS), som är ena parten i Øresund Industri & Handelskammare, och nu senast också hos Øresundsinstituttet. De har alla begått samma politiska felsteg som de danska politikerna, nämligen:
De stora, europeiska perspektiven och hela den politiska idén bakom euron är totalt frånvarande i debatten. Med en politisk ryggmärgsreaktion har man hittat minsta gemensamma nämnare hos befolkningen, ungefär på samma sätt som 1972, då en knapp dansk majoritet sade ja till EU efter en rad tidningsannonser om att medlemskapet bland annat kunde ge billigare kylskåp. Först i efterhand talade politikerna klarspråk om vad det verkligen handlade om. Grunden för den välkända danska EU-skepsisen var lagd.
Om vi ändå för ett ögonblick uppehåller oss vid Öresundsperspektiven så är den ökade konkurrensen och integrationen som euron kan skapa ju endast intressant av den anledning att Öresundsregionens kompetensområden inom exempelvis IT och bioteknik är av internationell karaktär och styrka.
Det är därför talande att inget kompetent institut har gjort djupgående ekonomiska analyser av vad euron kan betyda för regionen i en internationell och framför allt europeisk konkurrenssituation. Vi befinner oss fortfarande i spekulationer om att ett svenskt nej till euron på söndag inte får några negativa konsekvenser för danskt näringsliv, men att det finns fördelar att hämta om det blir ja (enligt en rapport från HTS) och att vi får lägre växlingskostnader (Øresundsinstituttet).
Näringsminister Bendt Bendtsen fruktar dock, enligt Jyllands-Posten, att ett svenskt nej till euron skulle göra det svårare att få danskarna att rösta ja och anser att det vore en farlig signal att sända till de tio nya EU-länderna, liksom det skulle vara skadligt för tillväxten i Öresundsregionen och ett hot mot samarbetet mellan länderna i Östersjöområdet.
Här har vi ett ganska sällsynt exempel som är inne på rätt spår, men åsikterna har varken fördjupats eller förmedlats till svenskarna i en avsiktlig och öppen, nödvändig dansk PR-kampanj i Sverige på den inre marknadens (och Danmark och Sveriges) vägnar.
Därmed har det varit en pinsam dansk frånvaro i den svenska eurodebatten.
