Kort sagt: Omvärlden tycks ha lättare att se och behandla Öresundsregionen som just EN region. USA:s beslut i förra veckan att låta ambassaden i Köpenhamn sköta kontakterna även med skånskt näringsliv är bara ett exempel.
Nu är det på tiden att även danska och svenska politiker går från ord till handling.
Av Thomas Frostberg
Intresset är stort när Sveriges Öresundsminister Berit Andnor nästa vecka gästar Rapidus frukostmöte i Malmö. Många hoppas på ett besked om hur bland annat skatteförhandlingarna med den danska regeringen går.
Men svaret dröjer, eftersom ländernas finans- och skatteministrar inte träffats och diskuterat frågan sedan början av hösten. Trots att kartläggningen är gjord, problemen är väl kända och de möjliga lösningarna finns uppräknade så händer ingenting. Det råder stiltje i det öresundska barriärrevet.
Skattekrånglet är långt ifrån den enda viktiga barriärfrågan att lösa, men den har blivit en symbolfråga som även bidrar till de mentala barriärerna. Därför måste en lösning komma mycket snart.
Klart är att det saknas en modell som är både enkel för invånarna i Öresundsregionen och rättvis i fördelningen av skatter mellan länderna. För att komma vidare krävs nu politisk handlingskraft.
Ansvariga ministrar och kommunalråd på bägge sidor måste inse att den perfekta modellen, sett ur nationellt eller kommunalt perspektiv, inte finns. Skattefördelningen kommer aldrig att bli helt rättvis – och det spelar inte ens särskilt stor roll.
Det viktiga är att pendlare och företag får regler som är enkla att förhålla sig till, regler som inte hämmar rörelserna över Sundet. Då öppnar sig också helt nya möjligheter, som sammantaget bör ge långt större ekonomiska effekter än de skattekronor som några tusen pendlare betalar till fel land.
Det är visserligen rimligt att det ska finnas en koppling mellan var man betalar skatt respektive utnyttjar den offentliga servicen. Däremot får det inte gå så långt att rättvisekraven hindrar en kompromisslösning. Förr eller senare måste något land ge upp sin ståndpunkt och välja den näst bästa vägen. Låt oss bara hoppas att det inte dröjer allt för länge.
Alternativet är nämligen att politiken blir frånsprungen av verkligheten. Några tusen personer Öresundspendlar i dag, men gruppen växer snabbt. Det som än så länge är en marginell grupp kan snart vara en reell påtryckare. Då kan det plötsligt bli svårare att nå en kompromiss, eftersom fler hänsyn måste tas, bland annat till personer som redan flyttat till andra sidan och gjort sitt val utifrån de gamla reglerna.
Frågan är bara om den politiska viljan finns att tänka i nya banor, för att komma ur de låsta förhandlingspositionerna.
För att ta ett enskilt exempel, så visar USA:s förhållningssätt till Öresundsregionen att det går att tänka i andra banor. Förra veckan annonserade man att ansvaret för näringslivskontakter i Skåne flyttats från ambassaden i Stockholm till Köpenhamn. Ganska naturligt, men ändå en mycket viktig markering från en utomstående betraktare: Här finns embryot till en region, även om mycket återstår att göra.
Ett annat färskt exempel är OECD:s rapport om situationen i Öresundsregionen. OECD pekar ut en rad (redan kända) brister i integrationsarbetet. Det handlar bland annat om skatterna, brotaxorna och meritvärderingar i yrkeslivet. Inget nytt, men tack vare att en utomstående betraktare satt ljuset på frågorna har det gett nytt bränsle åt debatten.
Vi får bara hoppas att det nyvaknade engagemanget snabbt sprider sig till ansvariga politiker. Annars är risken att fridlysningen av barriärrevet i Öresund blir permanent.
