Kort sagt: Ett prissystem för en så viktig inrättning som Öresundsbron ska vara enkelt, rättvist och allrahelst optimalt, så att säljaren får kalaset att gå ihop och kunden tycker att varan är värd pengarna.
Öresundsbrons prissättning uppfyller ingetdera av kriterierna. Men äntligen verkar man öppen för att pröva nya vägar. Då vecklar ledningen in sig i en prestigefylld härva av dementier.
Av Jan Wifstrand, som inte kör bil över bron
I förra veckan avslöjade Rapidus att Øresundsbrokonsortiet umgås med funderingar på att testa sänkta priser för bilöverfarter. Det är inte en dag för tidigt dessa tankar kommer upp, låt vara att de är ganska omogna.
Det tråkiga är nu den onödiga prestige som ser ut att bli till nackdel för oss potentiella bilåkande brokunder.
Jag själv tillhör dem som INTE tar bilen till Köpenhamn eller Själland i övrigt, trots besök varje vecka. (Jo, jag har en brobizz.)
Det vore tjusigt att säga att det är av miljöskäl men sanningen är en annan. Någon, även den lille kunden, måste protestera på något sätt. Det är för dyrt, helt enkelt. Varan är inte värd priset. Tågbiljetten är däremot någorlunda rimlig.
Ett prissystem för broöverfarter till Danmark eller Skåne bör vara enkelt och överskådligt. Det betyder att man i princip bara skulle behöva två, kanske tre prisvarianter. Standard, pendlare och kanske någonting mitt emellan, för flerturare. Men frågar en privatperson mig idag vad det kostar att åka över bron måste jag svara med sex olika alternativ, om jag överhuvudtaget kan. Osmidigt och krångligt.
Ett dylikt prissystem ska såklart också innehålla något attraktivt som kan få bron att framstå som samhällsnyttig. Kör jag som företagare ofta över bron bör jag betraktas som stamkund och få ett förmånligt pris. Detta är brobizzen, som dock en gång i halvåret förvandlas till rena förolämpningen, när systemet nollställs och jag åter ska betala fullt pris ett par gånger, hur mycket jag än kört.
Är det ett bra sätt att behandla kunder?
Nej. En stammis är en stammis och ska naturligtvis i den imageskapande generositetens namn få bra villkor resten av livet. Om bonusen ska rensas får det väl i så fall ske efter rimligt långa perioder. Detta är ett klassiskt exempel på hur snålheten bedrar visheten.
Men inte nog med att prissystemet är felaktigt. När väl de ansvariga hos brodirektören Landelius gäng nu efter ett par år kommit på nya tankar ägnar sig marknadsdirektören Jacob Vestergaard åt att dementera Rapidus odiskutabla nyhet om att nya prisstrategier övervägs. I ett hårklyveri med ord kring vad som är beslutat och inte beslutat – ändå skrev Rapidus att inga formella beslut fanns – försöker han misskreditera Rapidus som nyhetskälla och vrida om historien till något annat i de andra medierna.
Två kvällar efteråt, i Sydnytt, bekräftar konsortiet sedan tydligt uppgifterna om att helt nya pristester övervägs! Och då är det chefen själv, Sven Landelius, som talar klartext.
Det som hänt visar tre saker:
1. Blotta faktum att konsortiets ledning funderar över om priset är för högt är en nationell nyhet av rang, citerad av flertalet massmedier. Så långt har det gått.
2. Konsortiets ledning har till sist visat sig lyhörd för all kritik och verkar beredd att inleda en omprövning. Hatten av för det.
3. Det har gått så stor prestige i frågan att när väl detta andra faktum blir offentligt måste man ägna sig åt halvkvädna visor om felaktigheter och försöka dementera saken. Vi har inte ändrat oss, vi har inte ändrat oss… låter det. Ännu…
Lägg bort prestigen och ge oss snarast vettiga bropriser, som gagnar både allmänhet och stat, i nämnd ordning.
