Kort sagt: Det är en missuppfattning att en stark infrastruktur för flyg i regionen är lika med ett starkt SAS. Tiden har runnit iväg för statliga bolag när andra billigare operatörer styr marknaden.
Satsa istället på att utveckla Köpenhamns flygplats, genom samarbete med Sturup.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
I tio år har budskapet vid bokslutsrapporterna från SAS varit detsamma, som ett brev från ett barn på sommarläger:
Skicka mera pengar!
Det hände även i måndags, då SAS lanserade en omfattande sparplan på 2,6 miljarder kronor, genom lönesänkningar på upp mot 15 procent och en rad nedskärningar. Och så förstås en ny statsgaranti.
Sedan 2004 har antalet SAS-anställda minskat från 32.000 till 15.000 och nu 9.000 efter genomförandet av den nya planen. Fortsatta danska, svenska och norska statsgarantier är enda skälet till att bankerna ger bolaget en sista chans, då länderna tillsammans äger hälften av verksamheten.
Den uppenbara frågan är, när ska detta sluta?
Svaret är nu.
Statliga företag använder vi när ingen privat aktör kan göra samma eller bättre/billigare jobb för de skattebetalande medborgarna. SAS status hör hemma i det gamla Sovjetunionen.
Speciellt Sverige och Danmark har tvekat inför att avveckla SAS, eftersom bolaget har en marknadsandel på 35 procent på Köpenhamns flygplats Kastrup, och 20 procent i Sverige. Visst har SAS säkrat en knutpunkt i Köpenhamn för internationella flygrutter, men kan inte Kastrup skapa det utan SAS?
Under veckans lopp har flera räkneexempel visat att även efter sparplanen kan exempelvis Norwegian flyga billigare. Det är alltså inte SAS som är viktigt för kunderna i Öresundsregionen — det är Köpenhamns flygplats och Sturups prestanda, och samarbetet dem emellan.
I den nya sparplanen outsourcas SAS bagagehantering i Köpenhamn. Men skulle inte samma lösning fungera för flygrutterna?
Just nu skulle det skapa kaos. Det är också tveksamt hur stora delar av SAS som dagens investerare skulle vara villiga att överta. Utmaningen för högsta chefen Rickard Gustafson är att göra de olönsamma delarna i skick för utförsäljning, och därmed påbörja en glidande avveckling av bolaget.
Detta kräver att SAS och de tre regeringarna öppet går ut och säger att bolaget är till salu. I kulisserna har försäljningsryktena gått under ett års tid, men i verkligheten har en affär varit orealistisk. Även den nya sparplanen kan visa sig vara för klen för att nå fram till punkten då en försäljning är möjlig.
Därför bör regeringarna stå enade i budskapet att målet är att stänga SAS och sälja ut på de områden man kan. Det ligger faktiskt också i medarbetarnas intresse. En utförsäljning skulle kunna säkra en del arbetstillfällen, som annars försvinner i en konkurs.
De tuffa förhandlingarna med de anställda väntas avslutas på söndag. Kanske borde de också tänka på att detta, fjärde sparpaket på tio år förmodligen kommer för sent. Loppet är kört.
Den svåra delen efter en avveckling av SAS är att stärka regionens flygplatser, att få Kastrup och Sturup att samarbeta. I Öresundsregionen har SAS varit en försvarslinje mot lågprisbolag, men det har inte direkt gynnat kunderna.
I Oslo och Stockholm har lågprisalternativen tagit ledartröjan. Ryanair och Wizz Air spelar i dag en stor roll. De flyger bland annat från Sturup, men inte Köpenhamn. Därför aktualiserar en stängning av SAS ett nytt samarbete mellan Kastrup och Sturup.
För tillfället jobbar Köpenhamns flygplats enligt en dual airport-strategi, där lågprisbolag och traditionella flygbolag opererar från samma ställe. Från Kastrups lågprisdel, CPH Go, flyger dock bara EasyJet. När SAS stängs måste systemet göras om så att vi får flesta möjliga kunder totalt sett, och till de lägsta priserna, för att fylla hålet efter SAS.
I Stockholm och Oslo lever systemen sida vid sida. Arlanda Airport har konkurrens från lågprisflygplatsen Skavsta, där Ryanair och Wizz Air tillsammans flyger över 50 rutter. Söder om Oslo finns två lågprisflygplatser. I båda dessa huvudstäder har lågprisalternativen bidragit till en sund konkurrens, medan Köpenhamn är den flygplats som mest hållit fast vid SAS och inte anpassat sig till moderna tider.
En stängning av SAS kan vara just det som tar Öresundsregionen upp en nivå, till en infrastruktur oberoende av av statligt stödda turer. Bortsett från de anställda som levt på otidsenliga villkor, är en nedläggning inte något att gråta över. Med de rätta satsningarna och samarbetena kan det istället bli en vinst för regionen.
Klik her for at se dansk version af artikeln
