Kort sagt: Framtids-science fiction från när såna som jag var unga har visat sig ha en usel träffsäkerhet i sina profetior. Manhattan blev inte ett enda jättefängelse 1988. Ingen mordisk super-AI blev självmedveten den 29 augusti 1997 (klockan 2:14 på morgonen östkusttid). 2001 passerade utan något rymdäventyr för att undersöka gigantiska monoliter. Men såhär på 2020-talet är de multinationella företagen mäktigare än nationalstaterna, precis som William Gibson förutspådde 1984 i “Neuromancer”. Med en skillnad: De lyder fortfarande under sina kunder.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus grånade cyberpunkare
Jag började skriva på denna text innan galningen i öst visade exakt hur galen han är. Insåg snabbt att även de allra största globala företagen måste lära sig en läxa av sitt engagemang – eller brist på detsamma – för Ukraina. Inte ens Ikea, H&M och Spotify (för att ta svenska tre jätteföretag som skämt ut sig genom att inte reagera och agera i tid) står över den allmänna opinionen när den är så stark som den blivit i västvärlden. Liksom Coca-Cola, företaget som en gång uppfann Jultomtens moderna inkarnation, höll på att utplåna sitt eget varumärke genom att sälja sig för några extra rubel från ryska butiker trots att samma rubel är så nära värdelösa de kan bli. Om reträtten kom i tid eller inte får framtiden utvisa.
Å andra sidan finns Elon Musk. Teslagrundaren – vars rymdäventyr annars börjat påminna allt mer om den usla Bondfilmen “Moonraker” – tystade alla kritiker (inklusive mig) när Ukrainas vice premiärminister Mykhailo Fedorov bryskt bad honom ansluta Ukraina till satellit-internetuppkopplingen Starlink. Tio timmar senare svarade Musk att han aktiverat tjänsten i Ukraina. Jämför det med hur Spotifys Daniel Ek gömde sig efter att det avslöjats att företaget fortsatte att bygga upp sitt Moskvakontor, som bland annat sprider regimpropaganda via sina poddar. (Hur företag vars affärsidé är att leverera innehåll kan låtsas att de inte har något ansvar för det innehållet ber jag att få återkomma till när jag är på ännu sämre humör, det är ett gränslöst hyckleri.)
Detta i en värld där den svenska prisjämförelsesajten Pricerunner, som just köpts av Klarna, stämmer Google på den vanvettiga summan 22 miljarder kronor för att Google snott så mycket trafik åt sig själva under 14 år. Huawei stämmer i sin tur svenska staten på några fantasiljarder för att det kinesiska mobilföretaget inte släpps in i det svenska 5G-nätet. Och en president med vilt hår och vildare fantasier fick skiljas från sitt älskade Twitterkonto strax innan han skildes från ämbetet. Man kan inte komma undan att teknikjättarna, oavsett om de är svenska, amerikanska eller kinesiska, behärskar världen precis lika mycket som i Gibsons böcker som skapade begreppet cyberpunk ett årtionde innan Keanu Reeves tog det röda pillret för första gången.
Men oavsett hur mäktiga de är, hur mycket ansvar är det rimligt eller ens rättvist att lämpa över på privata företag? Ska de verkligen ansvara för fred i världen och inte bara inför sina aktieägare och anställda?
Det är inte upp till proffstyckare att avgöra, eller ministrar, eller ens Elon Musk och Daniel Ek. Det är något som varje enskilt potentiell kund kan avgöra vid varje köp som man gör eller avstår. När konsumenterna gaddar ihop sig är det bara för jättebolagen att göra som de säger om de vill ha kvar några kunder och aktieägare.
Om man tänker efter kan den kundmakt som demonstrerats de två senaste veckorna rent av vara mer demokratisk än att bara få välja sina företrädare vart fjärde år.
