På Rapidus fullsatta “Efter jobbet”-möte på torsdagen gav Anna Serner och Lotta Lundgren sin syn på storytelling, historieberättande, något båda jobbar med. Anna som vd för Svenska Filminstitutet och Lotta som matfantast i TV-programmet Historieätarna. Men båda började sin krokiga bana i reklambranschen.
– Reklam är alltid lite fult och den som kan gå från det till det goda, tillexempel ge sig in i kulturen som SVT eller public service har gjort en väldig resa i allmänhetens ögon, säger Lotta Lundgren.
Anna Serner har ett förflutet på branschorganisationen Reklamförbundet, samt som vd för branschorganisationen Tidningsutgivarna. Jobbet som chef för Filminstitutet sökte den utbildade juristen redan efter att hon sagt upp sig från Reklamförbundet.
– Jag ringde upp ordförande och sa att ”jag vill ha det där jobbet”. Jag blev hänvisad till rekryteraren som sa att ”du är säkert jättebra, men du har jobbat med reklam du kan inte jobba på filminstitutet”, och han hade helt rätt, säger Anna Serner.
Istället såg Anna Serner till att fylla i de luckor hon hade i sitt CV. Nästa gång hon sökte fick hon prata med ordföranden och fick frågan om varför hon ville ha jobbet.
– Jag ville vara på Tidningsutgivarna för att jag tyckte att det demokratiska samhället behöver en mångfald av röster, dagspressen har en otroligt viktig roll i att vara den granskande statsmakten. Och jag ser film som en förlängning av det. Vi behöver en mångfald av röster som berättar om vår samtid, annars har vi inget bra samhälle. Då såg jag hur det snurrade till och att han tänkte ungefär ”ok, det där lät ju smart”. Då visste jag att jag hade fått jobbet, säger Anna Serner.
Lotta Lundgren har skrivit en rad kokböcker och är bland annat aktuell i årets julkalender på Sveriges Television tillsammans med Erik Haag. Men även hennes karriär började inom reklambranschen, i 1990-talets Göteborg.
– Jag hade knatat upp till en reklambyrå som hette Forsman & Bodenfors. Jag överlämnade ett brev, som jag jobbat på länge, med buller och bång till en copywriter. Det var det jag hade tänkt att jag skulle kunna jobba med, det var min analys. Jag hade läst media och kommunikation, säger Lotta Lundgren.
Att Lotta hade knackat på hos en av de största reklambyråerna blev uppenbart för henne först efteråt.
– Jag visste inte att det var en superbyrå. Med facit i hand så kanske det inte är så konstigt att den enda byrån man kände till var en av de största, säger Lotta Lundgren.
Efter att ha jobbat och lärt sig branschen bytta Lotta bana. Hur gick det till när du bestämde dig för att inte vara copywriter och reklamare längre? undrar Rapidus Jan Wifstrand, som leder samtalet.
– En dag när jag gick till jobbet kände jag att jag vägrar, jag går inte dit. Det räcker nu. Jag tänker inte gå dit och tänka på mineralvatten en hel dag till. Jag måste ha andra tankar och jag måste få tänka på andra saker. Jag fick panik. Då ringde jag upp, och det här brukar jag inte säga när jag pratar med media, jag ringde upp och pratade med receptionisten som hette Barbro och berättade att jag inte kommer mer, säger Lotta Lundgren.
Vägen till framgång, poängterar Lotta Lundgren, är sällan spikrak.
– När man ska berätta en historia, till exempel om hur jag tog mig från A till B så ritar man alltid en väldigt rak pil, så här ser mitt liv ut. Så ser det ju inte ut, det är så här det ser ut, säger Lotta Lundgren och ritar hoptrasslade pilar i luften.
– Det är så här jävla snurrigt tills man kommer till B. Så är vi människor, och så är alla historier. Därför måste man klippa bort de där tvättstugebesöken och de stunder man väntat på att posten ska komma eller när man går till affären och handlar mjölk. Kvar blir det som har lyskraft, säger Lotta Lundgren.
Som exempel på dåliga historieberättare tar Jan Wifstrand upp dagens politiska partier. Varför är de så oförmögna att få fram sin berättelse om framtiden, om vart de vill komma? frågar han duon.
– Jag tror inte att de har självförtroende att berätta. För att kunna berätta en historia måste man bottna i att man vet vad man snackar om. De berättar inte den berättelsen för att de inte vet vilket ben de ska stå på, säger Anna Serner.
– Väldigt många av de fenomen som erbjuder ett paket av färdiga lösningar och färdigtäntka åsikter som ett politiskt parti gör, som en tidning gör, de fragmentiseras ju. Folk idag plockar ihop en åsiktspalett på ett helt annat sätt, säger Lotta Lundgren.
Text: Emily Binks
Bild: Kristoffer Lindblad
 |
 |
| Jenny Reiman Ehle, Sparbanken Syd; Jörgen Reiman Ehle, Purus | Charlotta Alegria Ursing, Innovation Skåne; Nina Strandberg, Lunds universitet |
 |
 |
| Lena Fager och Johan Michaelsson, Telia Sonera | Anna Holm, Anna Holm PR & Kommunikation; Anne Lundberg, Sveriges Television; Ulrika Midunger, Sveriges Television; Karin Karlsson, Malmö Live |
 |
 |
| Monica Thomasson, Aktiv kommunikation Öresund, Anja Trägårdh, Trägårdh Kommunikation | Jan Wifstrand, Rapidus; Martin Gren, Axis |
 |
 |
| Peter Andersson, Max 4; Caroline Rundberg och Måns Liljenlov, Handelskammaren | Victoria Holmqvist, Lotta Berg, Björn Handell, Elin Paulsson och Sofia Samuelsson, Tretton37 |
 |
 |
| Hans Lindquist, Malmö högskola; Pontus Lundgren och Björn Hallerborn, Aspekta | Fatime Nedzipovska, Brightful; Jan Wifstrand, Rapidus; Jesse Kemppinen och Aylin Daut, Brightful |
