Kort sagt: Mobiltillverkaren Sony Ericsson är sedan ett par kvartal inne i en djup kris. Efter den senaste kvartalsförlusten på 4 miljarder kronor måste företaget banta bort en femtedel av antalet anställda. Men besparingar är bara en kortsiktig lösning på Sony Ericssons problem. Om företaget inte långsiktigt lyckas ta fram produkter som kunderna vill ha, ställs snart frågan om dess överlevnad på sin spets. I förlängningen hotas dessutom hela Öresundsregionens telekomkluster.
Av Anders Haskel, gästskribent
Sedan det första fröet såddes på 1980-talet på den åker i östra Lund där senare Ideon växt fram har ett av världens starkaste kluster inom mobil telekommunikation utvecklats i Öresundsregionen. Den enskilt viktigaste aktören, åtminstone sett till antalet anställda, är Sony Ericsson. Företaget har under flera år sugit upp en stor del av de ingenjörer som nyutexaminerats från Lunds Universitet.
Andra betydande aktörer är ST-Ericsson i Lund (tidigare Ericsson Mobile Platforms) och Nokia beläget cirka tio kilometer in på den danska sidan. Med cirka 1.500 medarbetare, varav 80 procent ingenjörer, är detta ett av Nokias viktigaste utvecklingscentra utanför Finland.
Runt mobilföretagen har det växt fram ett stort antal arbetstillfällen för konsulter. Utan Sony Ericsson hade knappast heller företag som TAT (The Astonishing Tribe), Scalado och nu senast det hajpade Malmöföretaget Illusion Labs växt fram i regionen. Illusion Labs skapar i och för sig applikationer för Apples framgångsrika Iphone och kan därmed på sätt och vis sägas bidra till Sony Ericssons svårigheter. Men egna tillkortakommanden kan aldrig skyllas på duktiga konkurrenter. Det är inte Audis och BMW:s fel att svensk bilindustri hamnat i en svår kris.
Framväxten av nya företag kan nu vara hotad och anledningen är naturligtvis Sony Ericssons svårigheter att skapa en stabilt lönsam verksamhet. Bolaget tappade 35 procent av försäljningen under första kvartalet och tvingades redovisa en rörelseförlust motsvarande cirka 4 miljarder kronor. Delar av tappet, men långt ifrån hela, beror på lågkonjunkturen. Antalet sålda Nokiatelefoner minskade bara med drygt hälften. Sony Ericsson tappar också mer än konkurrenter som Samsung och LG. I detta läge går det inte att stoppa huvudet i sanden och tro att allt ska lösa sig.
— Jag tror inte att det kommer att hända, svarade Peter Sörbom, näringslivschef i Lund, nyligen på en fråga ställd av en reporter på Sydsvenskan om en nedläggning av Sony Ericsson i Lund är en reell risk.
Jag tycker att detta är en farlig uppfattning. Vi som lever i Öresundsregionen måste våga tänka den tidigare otänkbara tanken att Sony Ericsson om några år kan vara helt borta från kartan och de konsekvenser detta kan innebära för regionens tillväxt och möjligheten att locka ungdomar till kvalificerad teknisk utbildning vid regionens universitet och högskolor.
Nu tror inte heller jag att vi kommer att få se en ren nedläggning av Sony Ericsson. Snarare kommer det att handla om en successiv nedmontering och flytt av verksamhet till andra delar av världen. Det besparingsprogram som aviserades i samband med kvartalsrapporten och som ska omfatta en neddragning med 2.000 personer totalt inom Sony Ericsson kan bara vara ett av flera steg i en sådan riktning.
Men det går inte bara att svälta sig till lönsamhet även om det finns en del att hämta genom att sänka utvecklingskostnaderna, som är betydligt högre i förhållande till omsättningen än vad till exempel Nokia visar upp. Förenklat kan man alltså säga att för många ingenjörer är ett av Sony Ericssons problem.
Analytiker pekar på att företaget saknar en tydlig marknadsnisch där man har ett övertag jämfört med konkurrenterna och ser en risk att Sony Ericsson långsamt kommer att tyna bort under fortsatta förluster.
En sådan utveckling kan snabbas på om Ericsson skulle ta beslut att släppa sitt 50-procentiga ägande. Ericssons VD Carl Henrik Svanberg sa visserligen så sent som vid Ericssons bolagsstämma i onsdags att han är beredd att stötta Sony Ericsson med nytt kapital om ett sådant behov skulle bli aktuellt. Men problemet på kort sikt är inte i första hand brist på kapital eller Sony Ericssons finanser. Bolagets nettokassa som överstiger 10 miljarder ökade under första kvartalet, trots storförlusten.
Paradoxen är att ingenjörs- och business-to-business företaget Ericsson helt enkelt är fel ägare till ett företag med snabbrörliga konsumentvaror. Det tycks också som att den starka ingenjörskultur som traditionellt funnits inom Ericsson även finns inom mobilverksamheten.
Den naturliga köparen är den andra hälftenägaren, japanska Sony. Sony är visserligen ett konsumentföretag, men har ändå inte övertygat som ägare till mobiltelefonverksamhet. Sonys egna svårigheter att få upp marknadsandelen var ju i själva verket en av anledningarna till giftermålet med Ericsson 2001.
Exakt vad japanerna vill är också i det här läget oklart. Om Sony tar över helt är det naturligt att man tar sig en rejäl funderare över huruvida det behövs en så pass omfattande utvecklingsverksamhet i Europa som det finns idag. Ett skäl som ändå talar för Sverige och Lund är den mycket starka infrastruktur som finns i området. Sverige har också blivit ett lågkostnadsland vad gäller ingenjörer och annan välutbildad personal, så är det någon stans man ska finnas i Europa så utgör Lund fortfarande ett mycket bra alternativ.
Det finns inga lätta lösningar. Den bästa lösningen är förmodligen inte att till varje pris försöka rädda kvar en omfattande Sony Ericsson-verksamhet i regionen. Den typen av industripolitik finns det avskräckande exempel på historiskt och det är ju inte heller så regeringen agerar för att rädda Västsveriges bilindustri.
I stället handlar det om att skapa bästa möjliga förutsättningar för all den innovations- och entreprenörsanda som trots allt växer fram i spåren av de stora telekomföretagen. I slutändan kan Sony Ericssons problem faktiskt bli ett lyft för hela regionen, förutsatt att den kompetens och de möjligheter som finns tas tillvara.
För Sony Ericssons egen del gäller det att för första gången skapa en långsiktigt hållbar förmåga att tillhandahålla produkter som marknaden vill ha. Nästa viktiga hållpunkt är den 28 maj då Sony Ericsson ska lansera en ny telefon, byggd på ett nytt underhållningskoncept.
Volvo och Saab har under lång tid byggt bra produkter baserade på gediget svenskt ingenjörskunnande. Företagen har stöttats ekonomiskt under lång tid av sina ägare, men de stora vinsterna och försäljningslyften har uteblivit. I stället har aktörer som BMW och Audi kontinuerligt flyttat fram sina positioner, delvis på de svenska bilföretagens bekostnad. Låt oss hoppas att Sony Ericsson inte blir mobilvärldens Saab. Det vore mycket trevligare att se företaget utvecklas till mobilindustrins motsvarighet till BMW.
