Kort sagt: Under årens lopp har pendlingen och arbetsmarknadsintegrationen över Sundet gått framåt, men den kulturella öppenheten haltar fortfarande. Vi kan inte lagstifta mot mentala barriärer, utan måste själva arbeta med denna slutenhet. En bra start är att inte sopa problemet under mattan.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Rapidus läsare och andra som tycker att Öresundsintegrationen är viktig kan glädja sig åt stora framsteg i pendling och affärer över Sundet de senaste tolv åren. Men hur står det egentligen till med den kulturella öppenheten?
Lönar det sig för svenska säljare att kontakta danska kunder, och vice versa? Hur får vi marknaden för styrelsekandidater och toppchefer att korsa Sundet? Har vi undanröjt de sista fördomarna om svensk konsensussjuka kontra dansk handlingskraft?
Rapidus är ständigt i kontakt med affärsmän, investerare och rekryterare. Tyvärr kan vi konstatera att den mentala gränsen vid Öresund ännu finns kvar.
För styrelsekandidater är det närmast en Berlinmur mellan den danska och svenska marknaden, även om alla är eniga om att utväxling kan skapa nyttiga nätverk. Det finns givetvis undantag, som Malmöbon Bert Nordberg som i mars blev ordförande för Vestas. Men många rekryteringsföretag som försökt värva styrelser på tvärs har fått sina fingrar brända på en fastlåst marknad med fördomar och okunskap.
Även bolag med global inriktning hyr alltjämt danska säljare till den danska marknaden, liksom de tar in svenskt marknadsfolk till den svenska marknaden. Det anses i stort sett omöjligt för en svensk att genomföra affärer i Danmark, utan hjälp från en dansk med att sluta själva avtalet. Man måste förstå dansk mentalitet för att agera i Danmark — och det är danskar bäst på, lyder resonemanget.
Konsultföretag menar att det mycket väl kan vara indiska, östeuropeiska eller svenska arbetare som utför jobbet, men när affären ska signeras så ska det då göras mellan danskar. Givetvis finns en snarlik (bort)förklaring på andra sidan Sundet.
Vad har gått fel?
Den enkla förklaringen är att vi har blivit bättre på att se problem istället för möjligheter.
Sant är att det finns politiska barriärer inom skatt, pension, arbete i två länder, firmabilar, rådgivning, lärlingsutbildningar, föräldradagar, investeringar, banköverföringar, porto och telefon. Men mentala barriärer — dem är vi bara ansvariga för själva.
Därför är det ett viktigt steg under de närmaste tio åren av Öresundsintegration att vi bryter ner de personliga barriärerna, både inom privata och offentliga system.
På det offentliga området höll arbetsförmedlingen i Köpenhamn en konferens om hur arbetsmarknaden över Öresund kan förbättras. En representant från Malmö berättade om klausuler och social dumpning som gjorde det svårt för danskar att arbeta på tvärs. Och den danska chefen talade likaledes om klausuler och social dumpning. Alltså fokus på allt det man inte bör eller kan samt problem med A-kassa, sociala avgifter och så vidare.
Om vi istället ska se till möjligheterna måste vi leverera paketerade lösningar i form av bättre rådgivning och en samlad bunt formulär och handlingar som kan fyllas i en gång för alla. Idag skickas man från kontor till kontor när det ska arbetas på tvärs. Dessa komplexa system bidrar till de psykologiska barriärerna.
Men handen på hjärtat, de bär inte hela skulden för den kulturella slutenheten. Om man tänker mer på möjligheter kommer långt flera danska företag jaga välutbildade från Lunds universitet. Och vi skulle få se långt flera svenska dotterbolag i Danmark.
Dida, föreningen för svenska dotterbolag i Danmark, har bara drygt trettio medlemmar och inget större underlag att nyrekrytera från. En sammanställning från Öresundsbron 2010 visar däremot att det i Malmö fanns 291 danska företag med 5.400 anställda. Danmark toppade listan över utländskt ägarskap i Malmö — före Storbritannien, Norge och Tyskland.
Frågan är vem som har mest kulturell öppenhet. Dida:s ordförande Kim Knudsen, från SKF Danmark A/S, menar att svenskarna här vinner på poäng. Men den stora slutsatsen är att både Själland och Skåne fortfarande inte förstått hela vidden av potentialen med kulturell öppenhet.
Istället ser det ut som att en tredje spelare kommit längst i att överbrygga de mentala trösklarna: Det oljerika Norge kniper just nu både danska och svenska medarbetare.
Kanske Norge sett fördelarna med att blanda korten, om man för ett ögonblick ska se till stereotyperna: Svenskar kan tänka stort och internationalisera idéer, som H&M, Volvo och Ikea, medan danskar är bra på att utmana och tänka krasst.
Enligt de samtal Rapidus haft inför denna snabbanalys handlar det delvis om en generationsklyfta. Unga tänker mindre på vem som är svensk och dansk. Det lovar gott inför framtiden. Men det är för länge att vänta en generation på att komma över de mentala hindren. Kan vi göra det snabbare, bland annat genom att tala mer om barriärerna, har vi som högutbildad demokratisk region alla möjligheter att bära projekt vidare, exempelvis i samarbete med det snabbväxande Asien.
Internationellt sett ska vi marknadsföra danska och svenska kompetenser tillsammans. Det finns unika chanser, och det är faktiskt svårt att se hinder när allt kommer omkring.
Klik her for at se dansk version af artikeln
