Kort sagt: Efter 17 år med Öresundsbron är det fortfarande dubbelt så många stockholmare i toppen för de skånska storbolagen som det är beslutsfattare skrivna i Danmark. För att bryta invanda mönster är det frågan om det inte krävs nya hot om kvotering i styrelserna – men denna gång av danskar.
Av Erik Olausson, chefredaktör
Rapidus unika kartläggning av de drygt 1.500 största skånska aktiebolagen har vaskat fram 294 makthavare i det skånska näringslivet med hemadress i Danmark. Bland dessa finns flera personer på relativt tunga poster, exempelvis Claus Bjerre som är vd för miljardbolaget Atos Medical, Gitte Aabo som är ordförande för Leo Pharmas svenska dotterbolag, samt José Antonio Lalanda som i våras tog över vd-posten i Skånemejerier.
Den sistnämnda är visserligen spansk snarare än dansk till ursprunget och bland de 294 finns det även svenskar som av olika skäl valt att bosätta sig i Danmark. Men kartläggningen ger ändå en hyfsad indikation på hur stor den danska makten egentligen är i det skånska näringslivet. Totalt har var åttonde bolag danskt inslag i ledningen.
Det kan låta mycket och är också fler än antalet skånska bolag med norrmän, tyskar eller finländare i ledningen – tillsammans. Men man ska också komma ihåg att sammanställningen gäller de allra största skånska aktiebolagen, som alla har minst 50 miljoner i omsättning. Det här är bolag som med största sannolikhet har någon eller stora delar av sin försäljning utanför Sverige och där nyttan och behovet också är störst av utländsk kompetens i styrelsen eller på vd-posten.
Just i styrelsen borde det dessutom vara enklare att få in danska krafter än i den operativa verksamheten. Hermann Haraldsson, vd för noterade e-handelsbolaget Boozt, vittnar om svårigheten att locka danskar att arbetspendla över bron – trots att Boozt har kontor i Hyllie, på krypavstånd från första tågstoppet på svensk mark. Men en styrelsepost kräver ingen daglig pendling utan kan skötas med sporadiska turer till andra sidan sundet. Eller till stora delar via videolänk, vilket till exempel Lundabolaget Glo tar till för mycket av sitt styrelsearbete då ledamöterna är utspridda i Malmö, Stockholm, New York och Silicon Valley.
Det mentala bråddjupet som sundet fortfarande utgör märks än tydligare om man jämför med antalet makthavare i de skånska aktiebolagen som finns i Stockholm. Inräknat kranskommuner som Nacka, Lidingö och Sundbyberg handlar det om 532 personer skrivna i Stockholm, nästan dubbelt så många som antalet danskar. Här verkar restiden till styrelsemötena alltså inte vara något problem.
Frågan om kvotering i styrelserummen är komplicerad och väcker ont blod på många håll. Men de flesta är ändå överens om att näringslivet skulle må bra av ökad mångfald i toppen, istället för de traditionella, lite sömniga konstellationerna av ägarrepresentanter och deras närmast sörjande.
Erfarenheterna från tidigt 2000-tal visar också att det inte nödvändigtvis krävs någon lagstadgad kvotering. Istället kan själva hotet räcka för att rekryterare, valberedningar och storägare ska börja leta friska krafter utanför sitt eget kontaktnät. Dåvarande socialdemokratiska jämställdhetsministern Margareta Winberg retade gallfeber på många inom näringslivet då hon 2002 började fila på en kvoteringslag. Men på bara några år steg andelen kvinnor i börsbolagens styrelser från 5 till 15 procent, trots att lagen aldrig blev verklighet.
Frågan är om vi kan locka ner Winberg till Skåne? Att skramla med kvoteringsvapnet kan vara enda sättet att öka den danska representationen i näringslivet och till fullo utnyttja potentialen av att ha utländsk kompetens – med de erfarenheter och nya infallsvinklar det innebär – så tätt inpå knuten. Fasta förbindelser som Öresundsbron är bra, men de räcker uppenbarligen inte till för att överbrygga det mentala bråddjupet.
