377 gånger (378 inklusive denna) har Rapidus skrivit om Christer Fåhraeus, med start i det allra första nyhetsbrevet den 24 januari 2000. Och om knappt tre månader blir han Rapidus huvudägare. Blir inte det lite konstigt? Nja, lite ovant att vara mer som alla andra medieföretag. Men att hantera att ens ägare också är någon man ska bevaka journalistiskt är vardagsmat för svenska medier.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus ansvarige utgivare
Efter drygt tre år som chefredaktör och ansvarig utgivare är nog det jag gjort flest gånger att förklara (hyfsat) vänligt men (väldigt) bestämt att vi inte är en PR-byrå. Det kommer vi inte att bli den 16 maj heller, då Christer Fåhraeus bolag Fårö Capital tar över 60 procent av ägandet i Rapidus. Men samtidigt hade vi inte skött vårt jobb om vi hade struntat i att skriva om serieentreprenörens fortsatta investeringar i det skånska näringslivet. Det är som om min gamle kumpan Jonas Thente, litteraturansvarig på DN Kultur, skulle ignorera allt som gavs ut av Bonniers för att inte kunna anklagas för att vara partisk.
Det svenska mediesystemet med en ansvarig utgivare – i Rapidus fall en allt mer vitskäggig hårdrockare från Skövde – hjälper i många situationer. Inte minst mot inflytande som kan skada trovärdigheten. Utgivaren är just ansvarig inför lag, rätt, livet, universum och allting när det gäller vad mediet i fråga publicerar. Inte ens ägaren kan köra över det. (Däremot kan den förstås i förlängningen kicka ut en besvärlig utgivare, vilket är att betrakta som en fjäder i hatten i en grånad nyhetsvargs CV.)
Att någon försöker påverka nyhetsförmedlare är vardagsmat. Den som gör det genom att komma med nyhetstips är förstår alltid välkommen. Andra borde veta bättre. Det var inte många dagar sedan den senaste (men knappast sista) gången som en offentlig verksamhet krävde att få förhandsgranska alla texter där myndigheten i fråga nämndes. I ett sådant läge är det rena nöjet att obstruera. Varenda offentliganställd i Sverige borde veta att de inte kan styra över privata medier och om så inte är fallet upplyser jag gärna om att så är fallet samt hur de pressetiska reglerna ser ut.
Andra lägen är betydligt besvärligare. På Rapidus behöver vi inte bry oss om när någon hotar med att sluta annonsera eftersom vi först måste börja ta in annonser för att det ska vara relevant. Det är klart att alla som har ett ekonomiskt ansvar på ett medieföretag känner ett extra allvar när försöken att påverka redaktionellt innehåll kommer från någon som kan skada företaget ekonomiskt. För ett medieföretag är just ett företag. (Om det inte är skattefinansierat och använder sin miljardbudget till omistliga program som ”Sveriges fetaste hund” och ska bevaka samma regering som ger dem miljarderna.)
Men ett medieföretag som förlorar sin trovärdighet förlorar också sitt existensberättigande. Det gäller även om påtryckningarna kommer från de som allra mest borde veta bättre – ens egna ägare. Man kan vara en ung ekonomireporter på en stor liberal morgontidning i Stockholm och bli tillsagd att intervjua koncernchefen om den egna arbetsplatsens halvkassa bokslut. Eller en halvgammal chefredaktör på en stockkonservativ morgontidning i Skövde som ska skriva om den ena ägarbroderns senaste kåserisamling. Båda var jag och i båda fallen blev det fel hur jag än gjorde.
Med andra ord, det är inget ovanligt att skriva om sina finansiärer. Oavsett om det gäller Bonniers, Schibsted, familjen Ander eller Fårö Capital så är det en situation som nästan alla privatanställda journalister finner sig i. Medieföretag är företag och företag behöver kapital för att växa. Men redaktionen fortsätter att bestå av journalister och journalister behöver trovärdighet för att överleva.
Att Rapidus får en ny majoritetsägare från bolagen vi bevakat i 22 år är för mig som utgivare mindre oroväckande än om vi – också – hade svalts av en medieval som just Bonniers, Schibsted eller familjen Ander. Att bli del av en stor och slimmad koncern hade påverkat vår självständighet betydligt mer än att bli den förmodligen minsta investeringen som Fårö Capital gjort sedan bolaget bytte kaffeautomat senast.
Jag vet inte när Rapidus ska skriva artikel 379 där Christer Fåhraeus nämns vid namn och det kommer garanterat att kännas lite konstigt för reportern som får uppdraget. Men samtidigt hoppas jag verkligen att den reportern känner sig trygg i att utgivaren tar smällen om något blir fel och att investeraren la sina pengar på den trovärdighet som byggts upp av journalistiskt arbete. Därför måste reportern fortsätta vara just reporter med bibehållen skeptisk hållning till allting.
De nya ägarna vill knappast kasta pengarna i sjön genom att förvandla en 22-årig regional nyhetsförmedlare till en nybliven, motvillig och föga kompetent PR-byrå.
