Kort sagt: Sharkmob blir kinesiskt – men stannar i Malmö. Det är inte det sista stora uppköpet i Malmös stekheta spelvärld. Men lika snabbt som det skånska spelundret uppstått kan det försvinna om inte bolagen känner att förutsättningarna är rätt. Företagen är högvilt, inte bara för större bolag utan också för andra kommuner.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus chefredaktör
I mitt förra liv som ledarskribent på tidningen SLA i Skövde fick jag ibland tillfälle att berömma stadens blomstrande dataspelsindustri. Skövde har ju annars Robert Gustafsson, två Volvofabriker, hälften av bidragen i Eurovision genom Thomas Gson och, sådär vart femte år, handbollen att vara stolt över.
Men det hjälpte inte, varje gång jag skrev fick jag sura kommentarer om att jaha, så vi ska överge den fina industrin och göra leksaker för barn. Inte blev det lättare av att flaggskeppet bland Skövdespel var något så pårökt som en getsimulator, från ett företag med det till synes lika oseriösa namnet Coffee Stain.
Företag i Skövde ska heta saker som Volvo. Och vem i hela fridens namn vill spela en getsimulator? Massor av folk, uppenbarligen. Efter två år hade geten genererat ungefär 100 miljoner kronor och i höstas såldes Coffee Stain till THQ Nordic för 317 miljoner.
Det finns fler framgångssagor, inte minst i Malmö. Staden är den näst största spelutvecklingsstaden i Sverige, efter Stockholm men före Göteborg och, just det, Skövde.
Lägg till det att dataspelsindustrin hör till de få branscher som inte får frossa vid tanken på en lågkonjunktur, för den växer ändå. Inte för att den är mer stabil – det finns gott om grandiosa floppar – utan för att målgruppen ständigt växer.
Ingen som börjar spela dataspel slutar. Samtidigt fylls det på med allt fler unga spelare. Från det enkla, beroendeframkallande Candy Crush, vars utvecklare King i största hemlighet sysselsätter sådär 100 personer bara i Malmö, till gigantiska produktioner som årets ”The Division 2” – utvecklat av Massive från, förstås, Malmö.
Så vad är hemligheten? Varför är Malmö, Skövde och för den delen Karlshamn så bra för spelutvecklare?
De har alla utbildningar som är relevanta. Branschen har ständig brist på personal och suger tacksamt upp alla duktiga studenter. Nyckeln är alltså att städerna som vill vara i toppen av spelutveckling utbildar nästa generations utvecklare.
Framgång föder framgång och spelutvecklare trivs bra i varandras sällskap, även konkurrenter. Spelutveckling tar lång tid. Det är inget onormalt att använda underleverantörer som är experter på, låt säga 3D-motorer, som går från företag till företag när just deras skillset behövs.
Inom några få kvarter i Malmö samsas därför i dag IO Interactive, Massive, Avalanche, Nordisk Film Games och flera andra på ett sätt som hade varit omöjligt i många andra branscher. Och vid Gustav Adolfs torg tog det ett och ett halvt ögonblick innan utvecklarkollektivet Game Habitat DevHub var fullt och rundflyttningarna mellan kontoren började gå lika fort som rundorna runt det delade pingisbordet.
Men kommunerna och institutionerna kan inte förutsätta att spelföretagen sköter allt själva. Utan utbildningarna som fyller på med nya talanger kan utvecklarna snabbt försvinna någon annanstans.
Det finns ingen hårdvaruindustri att tala om i Sverige. Tillverkningskostnaderna är för höga och ambitiösa designidéer som Mionix stöter lätt på patrull när de möter en skeptisk marknad som mest är intresserad av det billigaste alternativet. Mjukvaruutvecklare som inte känner sig välkomna kan flytta till nästa stad samma eftermiddag.
Alltså måste kommunpolitiker som vill få in skattepengar från utvecklare vara rädda om både studenterna och initiativ som DevHub. Där sitter förresten ett litet lokalkontor till Coffee Stain. Så Skövdeborna kan vara stolta över sin get, oavsett om de vill eller inte.
