Kort sagt: Liksom många regionala storföretag slits Ikea mellan tradition och globalisering. Utan höghastighetståg blir det svårare för möbeljätten att både äta kakan och ha den kvar, något som på sikt talar till Malmös fördel.
Av Erik Olausson, chefredaktör
Kvart över sju fylls Öresundståget inne på Malmö central av tystlåtna resenärer med mobiltelefonen i ena handen och take away-muggen i andra. En timme och tolv minuter senare kommer de vara framme i Älmhult. Närmare 2.000 av de cirka 4.500 Ikea-anställda på orten pendlar från Skåne. Räkna därför med att möbeljättens ledning svor till rejält när det stod klart att de framtida höghastighetstågen av allt att döma kommer gå via Värnamo snarare än Älmhult och Växjö.
Ikea etablerade sitt första varuhus i Malmöområdet redan på 1960-talet men det är sedan det nya varuhuset på Svågertorp invigdes 2009 som utvecklingen har exploderat. Under hösten flyttade cirka 1.000 anställda in i det nya kontorskomplexet Hubhult. Bland annat flyttades 150 tjänster hit från Ängelholm och 600 från Helsingborg. Parallellt har även Ikano-koncernen flyttat hit verksamhet från Lund, Älmhult och Glostrup.
Tomten som Hubhult är byggd på upptar 33.000 kvadratmeter. I somras köpte Ikea upp ytterligare 8.000 kvadratmeter mark för att kunna bygga ett hotell i nära anslutning. Dessutom finns ett markanvisningsavtal på ytterligare drygt 13.000 kvadratmeter som ger bolaget framtida expansionsmöjligheter i Malmö.
När det i början av februari stod klart att Älmhult inte fanns med som planerad höghastighetsstation höjdes oroliga röster för att Ikeas framtid i bygden var hotad. I medieintervjuer påpekade dock Sverigechefen Michael Stjernquist att Ikea investerat två miljarder kronor de senaste åren i Älmhult, bland annat på ett nytt varuhus. En ännu större faktor är den psykologiska effekten av att finnas kvar i bygden som i någon mening fostrat hela koncernen.
Likväl är det tydligt att kraven som globaliseringen för med sig sliter hårt i Ikeas rötter. När kvalificerad personal ska rekryteras, internationella möten bokas och en världsomspännande produktions- och försäljningsapparat koordineras ligger Malmö helt enkelt bättre till.
Ikea är långt ifrån ensamma om att sitta i denna rävsax. De senaste åren har en rad traditionstyngda storföretag flyttat sina huvudkontor till Malmö, även om produktionen ofta blir kvar i glesbygden. Brio, Orkla Foods (tidigare Procordia) och EQT-ägda Atos Medical är några exempel. För att inte tala om kemijätten Perstorp, som ännu bär hembygdens namn trots att ledningen numera sitter på krypavstånd från Malmö central.
Även Peabs planerade nybygge, vägg i vägg med Ikea i Svågertorp, ska ses i ljuset av detta. Här blir istället det symboltyngda huvudkontoret kvar i hemorten Förslöv utanför Båstad, medan byggbolaget koncentrerar sin övriga skånska kontorspersonal till södra Malmö.
En stor etablering som Ikeas Hubhult ger givetvis en viss följa John-effekt. Förvandlingen av Västra Hamnen, Hyllie och Svågertorp från industritomt och leråker till nybyggda kontorsmiljöer med goda kommunikationer spelar också in. Men trendens största drivkraft är kanske ändå jakten på kvalificerad personal. Ikea har på olika sätt försökt höja Älmhults attraktivitet, bland annat ger möbeljätten varje år ett bidrag på åtta miljoner kronor till kommunens skolor. Trots det har det hittills varit svårt att få de skånska pendlarna att bosätta sig på orten.
Det vi ser är näringslivets urbanisering, inte framdriven av arbetstagarnas jakt på jobb utan av företagens jakt på personal. Utbyggda kommunikationer, som höghastighetståg till Älmhult, kan fördröja processen – men knappast stoppa den i längden.
