Kort sagt: Som Rapidus berättade i går har det efterlängtade investeraravdraget fått en trevande start. Det går inte att komma ifrån att det är en vingklippt lösning, där investerarna drar på sig lika mycket ny risk som premien i sig är värd.
Av Kristian Svensson, chefredaktör
Investeraravdraget för privatpersoner som går in med pengar i småföretag infördes slutligen i december efter år av tjat och prat.
Rapidus kunde i gårdagens nyhetsbrev visa att det under första månaden kom in cirka 400 ansökningar om att nyttja avdraget, för att få till en skattelättnad i den egna deklarationen.
Det kan låta som en hygglig siffra, men i sitt perspektiv är den blygsam. Förhoppningarna är nämligen högt ställda på att avdraget ska bli en förlösande faktor för framtidens tillväxtföretag i jakten på tidigt utvecklingskapital.
Regeringen har enligt uppgift vikt 800 miljoner kronor per år för att finansiera reformen. Det motsvarar en sju gånger så hög aktivitetsnivå som den under december månad. Men som bekant har allt en början, och efterhand lär fler få upp ögonen för möjligheten.
Samtidigt ska vi ha klart för oss att lösningen i sin nuvarande form har flera brister.
För det första måste investeringen göras från ett privatkonto, inte via ett aktiebolag. Detta är feltänkt. Dagens affärsänglar har ofta byggt sitt kapital via en företagsexit, där reavinsten just lagts i aktiebolag för att undvika skattesmällar och möjliggöra nya investeringar.
Som exempel visar en undersökning bland affärsänglarna i Connect att nio av tio jobbar utifrån ett aktiebolag.
Vidare kräver regelverket att investerarna låser in sig i sina innehav för fem år framåt. Detta för att blockera möjligheterna till snabba klipp som inte bygger något mervärde för samhället i stort.
Men i ljuset av att det redan i dag är svårt för änglar att ta sig ur sina investeringar, blir regeln ytterligare en försvårande faktor som direkt adderar affärsrisk. I förlängningen urholkar osäkerheten det faktiska värde som skattelättnaden ger.
Dessutom hörs klagomål på den administrativa apparaten runt avdraget. Grundtanken är annars att en fysisk person ska få möjlighet att dra av hälften av den satsade summan. Ett tak är satt till 650.000 kronor per år, vilket innebär en maxinvestering på 1,3 miljoner. Denna nivå kan vara relevant för tidiga investeringar, så kallat såddkapital, men i dag jobbar många affärsänglar med betydligt större belopp.
Faktum är att hela den segdragna processen med att överhuvudtaget få till ett avdrag har luktat panisk skräck för att gynna de redan välbeställda.
Bara tanken på att företag och investerare skulle kunna utnyttja systemet för fusk är ett opinionsmässigt minfält. Bättre då att inte ta några risker.
Så att regeringen likväl vågar satsa på ett investeraravdrag är ett steg i rätt riktning.
Det återstår nu att se hur populärt avdraget verkligen blir. Skam vore om det inte bidrog till ett ökat företagsägande ute bland privatpersoner. Vi ska hålla i åtanke att Sverige redan i dag har en hög mognad för aktieaffärer, inte bara på börsen utan också på alternativa handelsplatser som Aktietorget.
Längre fram kan avdraget skapa ett större tryck på just småbörserna, när investerarna efter fem år vill casha ut från sina satsningar. Inte minst i Skåne har listningar seglat upp som en tydlig väg mot exit. Speciellt verkar det gälla när ägarbilden är fragmenterad, med flera mindre privatfinansiärer.
Men det finns en fara med en splittrad ägarstruktur, som kan verka avskräckande för nya finansiärer. Investeraravdragets femårsregel är som klippt och skuren för att skapa olika särintressen i ägarleden vad gäller tidsperspektivet för affärsplan och strategi.
I värsta fall kan enskilda aktieägares inlåsningar göra större investerare än mer försiktiga med småbolag.
Bristerna till trots innebär ändå avdraget en aning större utrymme för våra unga entreprenörer att manövrera på, när de jagar finansiering i en värld där banker och traditionella riskkapitalbolag sviktar.
