Börsfesten är tillbaka efter en kort coronabakfylla och inget verkar kunna stoppa den. Utom girigheten. Antingen i form av företag som övervärderar sig själva och smyger in bakvägen eller klåfingriga ministrar som anser att de egentligen äger allting, befolkningen får bara låna pengarna då och då.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus börsfestfixare
I gårdagens Rapidus kunde vi läsa att det är så smockfullt på noteringslistorna att skånska och danska bolag som vill in på de svenska börserna får ta en kölapp och vänta till nästa år. Det finns gott om skäl till det. Räntorna är som bekant så låga att det är ett lockande alternativ att ha pengarna i madrassen, även om det kan bli obekvämt i längden. Valutor är och förblir ett nollsummespel där den allra största spelaren alltid vinner. Bostäder och samlarprylar skjuter förvisso också i höjden (vilket jag lurar mig själv är anledningen till att vinylsamlingen ständigt växer ur skivhyllan), men marknaden är begränsad när det är mångmiljonbelopp som ska investeras.
Alltså aktier, kursrekord och köer till börserna som påminner om såväl sovjetiska brödköer som rea på Systembolaget.
Men det finns mörka moln även i börsens eviga sommarhimmel. Regeringen sneglar på hur den ska komma över en så stor del som möjligt av kapitalet genom att sluta göra ISK-kontona så gynnsamma att det lockar danska företag till den svenska börsen och svenska sparare till att just spara. Detta kallas både miljonärsskatt och att de rika ska betala mer skatt. Men vilka är de rika? Definitionen är normalt alla som tjänar tusen kronor mer i månaden än vad man själv gör och/eller har tio tusen mer i kapital. Alltså de där andra, inte jag. Tyvärr verkar man inte utgå från en ministerlön när man räknar, utan snarare den genomsnittlige (och extra missunnsamme) S-väljarens lönekuvert.
Att riksdagens utredningstjänst kommer fram till att ISK ”kostat” 156 miljarder i uteblivna skatteeffekter är så enögt att mina svavelosande kommentarer när AIK får domslut emot sig verkar fullständigt objektiva. Inte nog med att det utgår från ett osympatiskt tankesätt att alla pengar tillhör staten, det bortser också helt från var skattepengarna uppstår: Hos företag som gynnas av att fler investerar på börsen och hos anställda som är helt beroende av att företagen kan göra dem till just anställda. Hur mycket staten alltså tjänat på tillgången av kapital har helt glömts bort.
Om detta är mer än en testballong för att locka hem avundsjuka väljare från andra partier så biter inte bara regeringen den hand som föder den (och resten av statsfinanserna) utan gnager av hela armen nånstans i höjd med armbågen. Recensionen av den egna utredningen om arbetsrätt som ”den största arbetsmarknadsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid” (läs: tre undantag i turordningsregler i stället för dagens två) tyder förvisso på en väldigt speciell självbild, någonstans mellan Zlatan och en genomsnittlig Bondskurk, men även regeringar brukar ha någon form av självbevarelsedrift.
Även om det senaste sättet att betrakta individers pengar som en statlig bankomat skulle bli verklighet så ska fortfarande pengarna som blir över placeras. Ett rejält hack i börskurvan skulle det bli, men börserna har överlevt fyra år där USA:s nu tack och lov förre president förklarade krig mot Långtbortistan på Twitter en gång i veckan med kursfall innan marknaderna insåg att landet i fråga inte fanns. (För våra unga läsare: bankomat var en pryl som gjorde att man fick pengar ur ett hål i väggen, där ser ni, det var bättre förr!)
Det som vore ännu farligare för noteringsklimatet är om för många företag fick lika mycket hybris och blev lika hagalna som en minister när det är val nästa år. Börsnoteringarna sker tidigare i företagens livscykel i dag än för bara några år sedan. I stället för att söka storinvesterare när man vuxit ifrån affärsänglarna så går många direkt till börsen. Det är inget fel i sig, även om risken finns att kvalitetsstämpeln som det innebär att vara börsnoterad blir lite devalverad.
Den dag systemet släpper på kvalitetskraven är börsintroduktionerna riktigt illa ute. Så gott som varje företag blir i dag övertecknat och kursen sticker rakt uppåt när handeln börjar. Att undervärdera en smula kan vara bra för varumärket medan det är farligt på riktigt om det övergår till övervärderingar och att företag som inte är mogna att ta steget tränger sig förbi dörrvakterna och in på börsfesten. Någon enstaka objuden och stökig gäst lär marknaden kunna hantera, men det behövs inte många för att tilltron för hela den svenska aktiemarknaden ska rubbas.
Investerarnas pengar är inte en bankomat för omogna företag. Heller.
