Kort sagt: ”Vi är mellan hög- och lågkonjunktur” sa Sparbanken Skånes Rasmus Roos när bankens senaste konjunkturrapport presenterades fredags. Det är ungefär så skrämmande som en lägesrapport kan vara. Och det märks. Hela det skånska näringslivet verkar befinna sig i en uppsättning av Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot”.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus chefredaktör
Jag förväntas om några veckor sammanfatta året som gått i det skånska näringslivet. Men Rasmus Roos gjorde det så bra i sex ord att jag skamlöst snor hans formulering redan nu i stället. Varken hög- eller lågkonjunktur. Varken hackat eller malet. Varken Beatles eller Stones. Vi bara väntar. På konjunktursignaler, på räntehöjningar, på Brexitavtal, på nästa presidenthärdsmälta på Twitter mitt i natten lokal tid. (Nåja, det sistnämnda behöver vi inte vänta så länge på.) Och på Godot när vi nu ändå väntar på allting.
Näringslivet vet hur det hanterar en högkonjunktur. Det vet som kollektiv också hur det hanterar en lågkonjunktur, även om många av företagen som Rapidus bevakar inte har hunnit uppleva en riktig sådan. Industrikrisen 2008 skonade Sverige så mycket att den bara kändes som en regnskur i en evig sommar. Det mest minnesvärda i efterhand var att finansminister Anders Borg utnämndes till Europas Bästa Hästsvans (eller nåt i den stilen) av Financial Times 2011.
IT-bubblan runt sekelskiftet gav inte heller några djupare spår i den svenska ekonomin, hur dramatisk den än var just då. Lundastoltheten Framfab gick från ett börsvärde på 42 miljarder till att vara nära konkurs på ett år, men överlevde ändå i olika former som Bredbandsbolaget och LBI International. Försäljningen av svindyr sprit nattetid runt Stureplan störtdök, men det är svårt att kalla för ett nationellt trauma.
Vi måste faktiskt tillbaka till första halvan av 90-talet för att hitta en riktig kris i Sverige. Valutakris, räntekris, bostadskris, bankkris… mellan 1990 och 1994 krisade ungefär allting. (Utom AIK som tog 1992 sitt första SM-guld i fotboll sedan mellankrigstiden. Visst ja, jag är i Skåne och borde ligga lågt med den saken.)
Därmed finns det en hel generation företagare – på gränsen till två – som aldrig genomlidit en riktig lågkonjunktur. En sån där som får ett namn som avslutas med suffixet -krisen. Men investerarna minns det dystra tidiga 90-talet. Därför blir de försiktiga och sprider sina risker så gott de kan i ett läge där ränteplaceringar inte är värda mer än pappret de är skrivna på (som i en digital tidsålder inte är mycket alls).
Storföretagen blir också försiktiga. De vill inte behöva göra stora och kostsamma uppsägningar. Hushållen blir försiktiga med bostad och bil när det ena inte längre är en garanterad kassako och det andra kan förbjudas vilken dag som helst. Till sist är vi alla så försiktiga att ingenting händer, alla väntar på varandra som i slutduellen i en spaghettivästern.
Och då blir det varken hög- eller lågkonjunktur. Det blir en väntan på att inköpschefsindex, EU-kommissionen, Riksbanken, Statistiska Centralbyrån (med sina, låt säga kreativa, underleverantörer) eller någon annan drar sin revolver först. Den väntan kan i sig vara vad som orsakar en riktig lågkonjunktur, de kreativa bolagen och branscherna är beroende av både kapital och en ständig utveckling för att kunna realisera sin potential. Får de inte kapital så får de ingen marknad. Får de ingen marknad så överlever de inte.
Spoiler alert för den unga generationen: Godot dyker aldrig upp i pjäsen. Såvitt vi vet står fortfarande huvudpersonerna Vladimir och Estragon och väntar på honom, vem eller vad han nu är. Det misstaget har inte näringslivet råd att upprepa.
